Jag publicerade ett inlägg igår om att inte kasta sten i glashus. Surfade in på lite andra bloggar som hade tagit upp ungefär samma sak, men bloggade mer om Katrin som skrivit och kritiserat SATS. Vissa blogginlägg var ju helt ok, bra kritik, inga onda ord, men ifrågasättande om hennes sätt att fara ut på det sätt hon gjort. Men kommentarerna under! Jisses...
Däribland så var det en tjej som skrivit att hon är chockad över att alla människor inte kan springa 5 km utan att stanna. Och sen blev det ramaskri kring detta och folk berättade sin vikt och längd, vad dem tränat och inte tränat för att avsluta med att dem inte kunde springa 5 km utan att stanna. Och så var det givetvis någon som tyckte att Katrin betett sig illa, men att de förstod ändå, för vem skulle bli motiverad att träna på SATS när reklamen visade en normal kvinna i träningskläder?
Bara för att spä på den här hysterin tänker jag berätta om min egen s.k "viktresa". Jag har alltid vart pinnsmal. Så smal att folk runtomkring trott jag haft ätstörningar i form av anorexi. Men med mitt matintag och min fobi mot att kräkas så är det nog en rätt udda tanke. Eller hur? Jag är idag 176 cm lång. Var redan vid 13 års ålder 173 cm och vid 15 hade jag växt klart. Under alla år har jag aldrig vägt över 60 kg. Jag har vart ner på så lite som 49 kg då jag mådde som sämst. Men åt gjorde jag. Kroppen tyckte visst att den skulle använda upp allt.. och lite till. Och så magkatarr på det. En gång, under gymnasiet då jag tränade som mest och åt som en häst (haha! nästan så att det rimmar) så vägde jag 59,8 kg. Var superglad och trodde jag skulle ramla över 60-strecket. Jo, glad. Ni läste rätt. Under hela livet har jag velat väga över 60 och känna mig "normal". Men det gjorde jag inte. Fösta gången jag kröp över 60 kg då var jag gravid. Ett år efter förlossningen var jag överlycklig över att jag stannat på 63 kg och stod stilla. Men så blev det mycket, stressen kom krypande och det skar sig rejält i förhållandet + att lillan var liten. Så jag rasade. När jag träffade Niclas för drygt 6 år sedan vägde jag så lite som 54 kg.
Så för ett och ett halvt år sedan vägde jag mig spontant hos brorsan och hans fru. Förstå min förvåning då jag vägde drygt 63 kg! Wow! Nu idag väger jag 69-70 kg och har alltså gått upp ca 16 kg på 6 år. Nu idag fattas träning för att jag ska må bättre, men tyvärr har jag ett syndrom som hindrar mig och jag får ta dag för dag.
Men vem bryr sig? Vem fan bryr sig om hur mycket jag väger? Det är väl bara jag som ska bry mig om det och huvudsaken är att man mår bra inuti. Att äta bra, motionera det man kan och må bra inombords. Jag har då inget som helst intresse i att veta vilket BMI du har, eller min arbetskollega, min svägerska, min syster eller min bror.
Det finns en kategori av människor jag bryr mig om vad deras BMI ligger på och vetskapen om vad och hur mycket dem äter. Mina patienter. En tant på 80 år som är 167 cm lång och väger 50 kg har inte mycket att ta ifrån då hon får en infektion. Därav ett intresse för vikt, längd, BMI och kostvanor. Men det är en helt annan del av mitt liv, min professionella roll och något som har med vård att göra.
Sluta bry er om vem som väger vad! Det enda som händer att det blir ett sånt jävla fokus på siffror och helt plötsligt är det fler som mår dåligt i sig själva, för att ingen bryr sig. När folk runtom slutade ifrågasätta vad jag äter och hur mycket jag vägde, då gick jag upp i kg och började må bra. Tänk på det nästa gång ni dras med i hysterin!
Har bara ett ord BRA
SvaraRadera