Det är så det blir...

Var ledig onsdag, torsdag och fredag. Från jobbet. Hemma har jag väl försökt vara som vanligt med allt vad det innebär som fixa middag, städa, hålla efter, läsa läxor, tvätta... vara glad. Orken har varit liten och nästintill icke existerande, men jag måste. De flesta säger att det finns inga "måsten", men vet ni vad? I min värld gör de det. Jag måste stiga upp på morgonen, jag måste skicka iväg min dotter till skolan, jag måste hämta henne, måste fixa mat och måste se till att hon har det bra. Det är min skyldighet som förälder att ansvara för min dotters välbefinnande och rättigheter. Så måsten finns det gott om. Resterande är inte ett måste. Jag måste inte städa och diska, tvätta och dona. Men jag blir stressad när det är stökigt, dammigt och grusigt. Stress gör mig sämre...Så tyvärr blir det nästan ett måste det med. Och det onda hjulet är i rullning.

Igår var barnens sista dag hos oss. För lillan är det  så pass att hon far på morgonen till skolan och så kommer hon inte hem, utan far direkt till pappa sin. Försökte ta det lite lugnt igår, men det blev ändå ett litet il som infann sig. Städade så att det skulle se ok ut inför helgen och lukta gott. Handlade och middagen blev rester. Funkar det med då matlagning på fredagar funkar dåligt i det här hemmet. Och så masserade jag en bekant på kvällen. Fortsatte efteråt med att ta det sista av disken och torka ytor. Precis då jag var klar högg det till på vänster sida av ryggslutet, så pass att det smärtade i benet och det vek sig. Det slutade med att jag fick Niclas till att hjälpa mig lite och så gick det över. Ryggen är kaputt. Fick massage av Niclas, tog det lugnt i soffan och sen sov jag drygt 10,5 timmar i natt. Non-stop. Vaknade med ett ryck med känslan av att klockan var en del och steg upp. Har knappt vart vaken en timma och ska snart göra mig klar för ett e.m pass på jobbet.
Funderar på hur det ska gå. Funderar på hur ryggen ska hålla och om jag öht kommer orka med kroppen. Händerna domnar mer än någonsin och jag måste sätta in mycket av min energi bara för att fungera vardagligt. Men jag är inte sjuk. Inte smittsamt sjuk i alla fall och jobbet blir ett måste. Något jag ska ta mig igenom. Att stanna hemma för det här finns inte i min värld, envis som jag är. Fast kanske jag borde, för det är så här det blir...

Nu ska jag ta mig nåt att äta, energidepån behöver fyllas. Sedan göra mig klar för jobbet, se till att jag ser något piggare ut och så iväg.
Ta hand om er!