Tänk att man aldrig vänjer sig...

Så kom slutet på veckan. En vanlig fredag, början till ledig helg för vissa och början till jobbhelg för vissa. Typ mig själv. Men varannan fredag så är det ingen vanlig fredag här. Då är det en fredag få vi endast är två kvar i familjen... Alla tre barnen far. Det blir tyst och ensamt.

Nu på morgonen gick jag upp och väckte min lilltjohalia. Hann inte mer än att lägga min hand på hennes arm för att stryka lite mjukt, så slog hon upp ögonen och sa "buh!". Hon har vaknat själv för första gången på hela veckan och jag vet varför. Hon längtar så mycket efter sin pappa!
Jag hinner borsta hennes hår och krama henne hårt med orden "jag älskar dig, mammas hjärta..." innan taxin till skolan står på gården. Niclas kommer och ger henne en bamsekram. Hon går ut genom dörren går mot taxin och vänder sig om  med ett leende på sina läppar "älskar dig mamma, syns nästa vecka!".Lika mycket som hennes leende värmer mitt hjärta, lika mycket sorg innebär de sista orden...

Samma sak varannan vecka. Och jag vet att jag aldrig kommer att vänja mig vid det.