Vaknade av alarmet vid 06 i morse. Sömndrucket tittade jag på klockan och önskade att det var en ledig dag istället. Försöker sätta mig upp, men upptäcker att kroppen stelnat och ryggen känns halv. Ett tyst stön undslipper och långsamt tvingas kroppen upp ur sängen. Väl på toaletten sätter hjärnan igång i 190 knyck och går igenom morgonen, eller kvarten innan jobbet hägrar. Fixa frukt åt lillan, ut med hunden, mat till densamme, göra mig själv klar. Just det ja! Starta bilen så den blir varm och så givetvis en kram till lilltjohalia. Annars blir det konstigt för henne i skolan. Brukar bli det emellanåt...
Sminket ska på och jag lyfter armarna i rätt höjd. Efter några sekunder av målande på fransarna domnar armarna. Fingrarna känns som att dem ska lossna. Men va fan, det är bara le åt sig själv i spegeln och fortsätta. Vill man vara fin får man lida pin! Visst är det så det heter va? Skyndar på och gör allt som hjärnan redan gått igenom. Mitt i allt frågar Niclas om vad jag gjorde i källaren. Med ett lite fräsande svarar jag att jag tog upp mat... Fräser gör jag då humöret inte är det bästa. Stackarn får utstå sådant lite titt som tätt. Tyvärr finns det en ursäkt som lyder: för mycket värk under natten... knappt sovit nåt. Jag ser det dock inte som ursäkt, utan som en förklaring. Dumma mig! Behöver inte låta så i alla fall. Min älskade ska inte behöva utstå mitt dåliga humör bara för att jag haft en dålig natt...
Väl i bilen börjar benen värka. Lite som växtvärk, lite som träningsvärk. Struntar i det och fortsätter körningen mot jobbet. Efter ett tag gör det riktigt ont i ryggen, men det är tydligen min ställning jag sitter i. Framåtlutad, hukad och huvudet nånstans mellan axlarna. Rätar på kroppen och drar ett andetag, eller det blir en suck då luften inte går hela vägen in. Säkerligen en upphakning eller nåt. Värken fortsätter och tanken på att jag kanske suttit så på grund av den och inte att det är anledningen till värken. Men fingrarnas slit, drag och kraftlöshet får mina tankar på annat håll.
Dagen går som alltid framåt. Under tiden som jag arbetar vandrar det i kroppen på mig. Ena stunden är det rätt ok, andra känns det om att armarna ska lossna, som på en barbiedocka. Eller ryggen gå av som en torr grankvist, eller benen vika sig som mjukt gummi. Trapporna är jobbiga. Känner mig otränad då benen är som spaghetti efter ca 15 trappsteg och andningen låter mest som flämtningar. Skulle kunna tro jag är lungsjuk, eller har väldigt dålig kondis! Låtsas som ingenting, ler ett stort leende och avfyrar ett god morgon eller två. Så fortsätter dagen. Ett leende här, ett leende där. Säger inget, visar inget. Men det känns och ibland ertappar jag mig själv med att "fastna" med blicken i fjärran. Tänker inget, hör inget, ser inget. Försvinner en liten stund. Jag ertappar mig själv ibland med att rynka på ögonbrynen och genast slätar jag ut den och tvingar mig att andas för jag vet ju att det lättar upp.
Arbetspasset tar slut och jag skyndar mig hemåt. Ska hämta lillan, handla lite och jag vet ju att middag ska lagas, det ska läsas med tjohalia och säkerligen så ska det väl städas också. Sitter i den kalla bilen. Det är frost/is på rutorna och stereon spelar musik från "Så mycket bättre", förra årets. Tar tag i ratten, men tappar greppet. Skratt eller tårar? Vilket som. Lika jävligt varje gång det händer. Fokuserar, tar tag i ratten och kör ut från parkeringen. Fötterna värker som aldrig förr. Det gör så ont att jag funderar på att vara stilla en stund. Men skam den som ger sig! I bilen med tjohalia skingrar jag mina tankar genom att prata och fråga om skoldagen. Det är enda sättet att få bukt med skiten. Göra annat.
Väl hemma så tror jag bokstavligen att ryggen ska sprängas i en miljon bitar. Armarna domnar, det sliter i fingrarna och fötterna känns som att jag har gått på kullersten i en veckas tid. Utan bra skor. Läser med tjohalia, då är det gjort innan hon blir för trött. Niclas kommer hem och han surrar om dagen. Förstår inte vad han säger. Eller jo, om jag koncentrerar mig hårt. Så måste jag göra ibland för annars upplevs jag snorkig, nonchalant och dryg. Obrydd. Självklart är jag ju inte det, men det blir så. En sak i taget.
Börjar med middagen, diskar undan samtidigt och tömmer diskmaskinen. Efter maten fylls maskinen och jag plockar undan och torkar ytor. Armarna domnar under tiden. Så här många statiska uppgifter är rena rama tortyren! Statiska rörelser är mardrömmen själv i satanistiskt utklädnad.
Efter det tar jag det lugnt. Orkar inte mer nu idag och vill så mycket! För tillfället sitter jag nedsjunken i soffan, datorn i knät och hör på irriterande barntv. Skrikit och hemskt är det! Spänningshuvudvärk. Värst är händerna. Fortfarande. Dessa händer har verkligen fått mig på andra tankar idag. Eller rättare sagt, fått mig ur gängorna idag. Fötterna har också vart jävliga. Det brukar dem vara emellanåt. Då känns det som att det bästa vore att vara utan fötter. Och så ryggen. Nacken. Axlarna. Har tappat mobilen flera gånger. Kaffekoppen har vart på väg ur händerna. Känner ibland inte att jag håller i nåt och det bara, ja.. glider ur händerna. Så där snyggt. Stort fokus och mycket koncentration gör att jag slipper förödmjukas och känna mig generad då klumpigheten och fumligheten träder in.
Så har min dag vart. Hur har din varit? Jag hoppas den har vart bra och att du njuter av det du har! För det gör verkligen jag. Många skratt har förgyllt min dag. Underbara människor. En älskad familj. Ja, det finns mycket att glädjas åt!
Ta hand om varandra <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar