Alla känner räven. Och räven känner...

Under en period i mitt liv kände jag att jag ingick i en social grupp. Alltså en grupp med personer som var mina vänner. Personer jag hade roligt med, fällde några tårar med, festade med, pratade allvar med. Personer som jag än i dag håller nära i mitt hjärta för dem var med och formade den jag är idag, de gjorde mitt liv betydelsefullt och fyllt av kärlek. 

Skolåren i den yngre delen av mitt liv, präglades av utanförskap, utfrysning och vissa gånger regelrätt mobbning. Det fanns några vänliga själar som "tog mig an" vid ett par tillfällen, lyssnade och tröstade. Men risken att de också skulle hamna i samma situation, gjorde det tungt för dem. Med tiden avtog det och under högstadiet umgicks jag med ett gäng vänner som fick min vardag att lysas upp. Vilka upptåg vi hade för oss! Än i dag skrattar jag gott åt vissa saker vi gjorde och minnena gör mig glad. 

Jag började gymnasiet och av förklarliga skäl hamnade jag i den grupp av människor som skulle förändra mitt liv, mitt jag och hela min framtid. De personer som jag än idag håller kär. Under den tiden var jag den som kallades "räven". Det djur som många känner till, men den känner inte alla. Och så var det. Till och med mycket senare i livet har jag fått höra att "folk" visste vem jag var, men jag har ingen aning om vem dem var.... Inte för att jag nonchalerade! Nej, absolut inte! Men jag antar jag var ett "hett samtalsämne" eller nåt sånt. Kanske "folk" hade lite och prata om? Jag vet inte. Men så var det i alla fall. 

Sen hände det nåt. Eller nån. Vilket bidrog med allt vad kallas socialt försvann... Alla vänner. Alla bekanta. Räven försvann i sin lya och kom inte ut igen förrän flera år efter. Räven hade blivit osynlig....

Idag sitter jag här och tänker tillbaka på mitt liv. Finns det något jag ångrar? Nej. Ånger gör livet tråkigt, negativt och jobbigt. Visst önskar jag ibland att jag skulle kunna ha valt andra vägar, men då hade inte allt det positiva hänt. Alla människor jag mött genom åren på mina arbeten inom restauranger. Min Niclas, min dotter, mina bonusbarn... Det hade inte hänt. Visst önskar jag ibland... Mest för att då hade jag sluppit allt det som får mina ögon att tåras och hjärtat att gråta.