Kvinnor kan vara riktigt jävliga!

När jag och Niclas hade dejtat ett tag och officiellt gått ut med att vi är i ett förhållande så fick jag vara med om än det ena och än det andra. Som många andra hade vi våra vänner och bekanta på var sitt håll. Än i dag är det så. Tyvärr.
Under första året vi var med varandra så var det många runtomkring oss som trodde det inte skulle hålla, ville att det inte skulle hålla (av olika anledningar) och jag tror ärligt det var nån som försökte sabba det också.
Fram till för nåt år sedan va vi ofta på stan och fikade. Självklart träffade man en massa olika människor och otroligt många som Niclas var bekant med, en gammal vän, en gammal flamma, en gammal knullkompis, en skolkamrat. Listan kan göras lång! Till en början så tänkte inte min käre karl på att presentera mig för dem han hälsa på och stannade och surrade med en stund. Jag stod bakom honom och ja. Där stod jag. Som en liten hundvalp som skulle lära sig att inte hoppa och hälsa på andra...Detta gjorde ju mig irriterad, minst sagt. Efter ett tag tog jag det med Niclas  och sa mer eller mindre att man presenterar den man är tillsammans med, det kallas för artighet och gott uppförande. Så det började han med.
Männen vi träffade tog i hand. hälsade, surrade. Kvinnorna? Tog i hand, hälsade, log och såg ner på mig. Kastade emellanåt en "blick" som gott och väl talade om att jag inte hade där att göra. En del vände ryggen till och nonchalerade mig totalt och en del visade öppet att de ogillade mig, eller möjligen att jag jag var där med Niclas.

Många diskussioner om varför har de varit. "Lösningar" som att jag var/är för ung, svartsjuka, rädsla, osäkerhet.. Ja. I stort har nog allt kommit upp. Vissa tror jag har vart rent av förbannade för att "jag tog Niclas ifrån dem". Allt det här har tyvärr resulterat i att vi har knappt några gemensamma vänner. Några få, men där stannar det. Tyvärr. Jag har försökt att prata med dem, jag har varit trevlig... Men det räcker inte för att komma in i "gemenskapen" och bli accepterad. I dag är jag mest ledsen över att det blivit så. Att vi hamnat utanför en social samvaro. Och ledsen är jag över att det troligen då är mitt fel.

Hur kommer det sig att kvinnor är så förbannat otrevliga och elaka? Alla Niclas manliga bekanta och vänner har vart trevliga, surrat lite och ja. Bara allmänt så där. Visst har jag känt mig ung och många gånger för ung, men det går bra ändå. Och så kommer det en kvinna. Som inte har förmågan att vara trevlig, utan falsk, nedlåtande och kall... Vad är det hos mig som gör att en annan kvinna inte vågar prata? Var är det som gör att man måste se ner på en annan, låta stroppig och drypa av en falskhet så fort käften öppnas? Är det verkligen så svårt att vara genuint trevlig, öppen och naturlig?

(bilden lånad från google)