Varför fick just jag Fibromyalgi?

Under de år jag har haft diagnosen fibromyalgi är det många som ställt frågor så som: hur fick du det? går det att gå bort? finns det bot? varför uppstår det? ... o.s.v. I och med att det är en osynlig sjukdom, eller syndrom som läkarvetenskapen fortfarande vill kalla det, är det otroligt svårt att se om någon har FM. (Förkortning). Det naturliga blir att att de som har sjukdomen (jag kallar det sjukdom, inte syndrom), berättar för de dem vill berätta det för. Många, jag tror alla, i min omgivning vet att jag har FM i och med att jag skrivit lite om det här på bloggen, men även för att jag har berättat hur det ligger till.

Det hela började för ganska precis 4,5 år sedan då jag gick fjärde terminen på ssk-linjen. Jag blev sjuk ofta och tror ärligt att jag var förkyld mer eller mindre i ca 7-8 månader. Hade minst 3 ordentliga influensor och tror 1-2 magsjukor. 2009, då jag gick femte terminen började det hända konstiga saker med kroppen. Ibland kunde jag få sådan där febervärk/ledvärk som vid en influensa, men jag var inte sjuk. Det kunde vara 1-2 dagar och så gick det över. Många gånger kollade jag febern för jag trodde ju att det var en influensa på  G, igen.
Så i slutet av den terminen sa min mamma att jag borde kolla upp det. Hon trodde ganska direkt att jag höll på att utveckla nån reumatisk sjukdom, alternativt FM. Envis som jag är så fortsatte jag som vanligt och struntade i alla tecken.

Tiden gick och inte förrän 2010 i slutet av vintern (kan ha varit nån gång i slutet av mars) besökte jag äntligen VC där jag bemöttes av en mindre trevlig läkare. Efter att provsvaren anlänt och anamnes tagits sa läkare: "Motionera och ät paracetamol, du har säkert fibromyalgi". Förtroendeingivande va? Dessutom med tanke på att vanliga alvedon/panodil var som sockerpiller för värken...
Lyckades ta min examen efter en andra slutpraktik och jobbade heltid hela den sommaren och hade det ändå rätt ok i kroppen. Men så kom hösten och med den regn, fukt och kyla. Kroppen ändrade sitt beteende och titt som tätt var det väldigt jobbigt med värk i delar av kroppen och en enorm trötthet.
Bytte VC och fick träffa en underbar läkare med förståelse och engagemang. Återigen togs det prover som inget visade, en anamnes togs, det klämdes och kändes på kroppen. Jag fick göra ett muskeltest och när allt var klart fick jag diagnosen fibromyalgi. De här är nu ganska precis två år sedan.

Sedan dess har det inte blivit bättre utan snarare sämre. Jag jobbar numer 85% vilket ofta känns för mycket ändå. Träna kan jag inte göra och för att klara mitt liv har jag valt bort att flänga runt till vänner och bekanta. Fester händer sällan och lek med min dotter och andra barn sker inte. Ibland funderar jag givetvis på vad som är "rätt". Jobba och inte orka/klara av att vara social, eller tvärtom? Mina vänner och min familj betyder så mycket för mig och ständigt går jag med dåligt samvete över att inte orka träffas så ofta som jag vill... Att inte orka finnas där som förr...
Jag var för några år sedan aktiv med långa promenader, lite träning på hemmafront (tränade mycket då jag var yngre),kunde umgås och vara social utan bekymmer. Klarade hushåll, hem och barn utan att lyfta på ett ögonbryn, för att sedan så att säga "ta hand om" min karl. Allt gjorde jag utan att ägna det en tanke, utan att behöva fundera och planera för att det skulle gå. Idag ser det annorlunda ut...

Varför man får fibro är det många teorier kring. Men den som har ståtts sig mest under alla åren är att det är någon form av stress som utlöser det. Sedan så blir smärtcentrat överbelastat och skickar ut felaktiga signaler om att det gör ont. Kan liknas med fantomsmärtor som amputerade har. Den teorin tror även jag på.
De personer som ofta utvecklar denna sjukdom är de som varit/är väldigt aktiva, många bollar i luften och de som säkerligen skulle kunna ta ut sig, "gå in i väggen" och inte riktigt kan sakta av. Men givetvis är det inte alla, utan en handfull.
Jag var oerhört aktiv och min kropp fick utstå många infektioner under dryga halvårets tid. Min personliga åsikt är att fibron utvecklades av det. Och som många vet finns det ingen bot, utan det är livslångt. Det finns eg. inte medicin för det heller, utan man lindrar symtomen för att man ska kunna få ett drägligt liv. Fibron slår olika hårt mot olika individer och ser ut på lite olika sätt.

För mig innebär fibron mycket uppoffringar, prioriteringar jag inte är nöjd med, ett ständigt jagande efter att hitta en balans, harmoni som gör livet lättare. Det innebär att jag får leva med något som är osynligt, som ofta är svårt att förstå för andra. Hur förklarar man något som inte syns? Att leva med fibromyalgi för min del innebär att jag måste acceptera att jag inte är som förut och det mina vänner, det är det svåraste. Många gånger har jag gråtit för att jag inte är som förr, inte lika aktiv, inte lika social, inte lika stark.... Jag saknar mitt liv för det har tagits ifrån mig på många sätt och vis. Mitt arbete kämpar jag på med och den främsta orsaken är att bevisa att jag inte är arbetsskygg, lat och ovillig att dra mitt strå till stacken. Bevisa att jag vill leva som vanligt med allt vad det innebär och att jag inte hittar på. Men priset är högt och högre blir det.