Har en barndomskompis som jag fick veta har steriliserat sig för att hon inte vill ha barn. Igår läste jag en artikel/intervju där en karl i 40-års åldern berättade att han inte allt är intresserad av att bli pappa, inte heller styvpappa. Han sa att möjligtvis till tonåringar, men inte mindre barn.
Anledning? Han vill inte. Punkt. Istället använder han sin tid till att jobba, utveckla sig, resa runt i världen.. Ja, allt sådant där som de flesta säger: "det kan man göra med barn också". Jo, visst kan man, men man har alltid ett ansvar till sina barn och måste se till deras bästa i första hand.
(Hela artikeln/intervjun kan ni läsa här: Frihet - att inte ha barn. )
En del tycker att man inte ska behöva göra nåt så "stort" av att inte vilja ha barn, men jag förstår varför. Alla som väljer att inte ha barn, får frågan: varför vill du inte ha barn? Alt. när ska du/ni skaffa barn?
Varför är barn så viktigt? Varför är det ett sådant stort samtalsämne? Jag kan tycka att de ibland känns som tabu att inte vilja ha barn. Att inte vara intresserad. Varför?
Jag anser att man ska få välja själv. Vill man ha barn så vill man och vill man inte så vill man inte. Svårare än så är det inte. Självklart blev jag nyfiken på tankarna bakom min barndomskompis sterilisering, men tycker inte det är konstigt alls att välja bort barn i sitt liv.
Jag velade fram och tillbaka om önskan av ett barn fram till graviditeten. Ett par år innan ville jag så gärna, men blev aldrig gravid. Givetvis blev jag det då tiden inte alls stämde överens och tanken på barn just då var främmande. Tankarna var att jag inte skulle ha barn utan fokusera på mitt liv och se framtiden an. Men så fanns hon helt plötsligt där. Vet att sådana här samtalsämnen också är "tabubelagda" då det handlar om oönskad graviditet och så genomför man det ändå... Men jag kan säga att önskan om att inte ha barn, övergick till längtan efter barn under graviditeten. Älskad var hon innan hon tittade ut.
Men nu vill jag inte ha fler barn. Alls. Aldrig mer vill jag vara gravid, bära ett barn eller föda ett. Varför? Den anledningen är min och ingen annans. Visst kan man bara acceptera att jag inte vill ha fler?
Det är ju nåt som jag och Niclas fick höra för jämnan: "när ska ni skaffa ett gemensamt ett då? Visst vet ni att det är bra med ett gemensamt barn?" o.s.v... Visst, där ett tag ville jag och längtan var enorm, men det gick över. Kanske är det på tiden att det här snacket om och kring barn skulle kunna tonas ner lite? För ibland kan jag tycka det är överdrivet, åt båda hållen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar