Ibland tar det nån dag eller två innan jag skriver. Beror mest på att hjärnan inte funkar som den ska. Minnet är det sämre med och jag tappar bort både ord och grammatik. Gäller både i tal och i skrift... Den biten är jobbig. Riktigt jobbig... Att inte hitta vanliga ord och få fram dem är å ena sidan rätt komiskt å andra sidan? Genant. Ofta känner jag mig som en babblande idiot och orden jag säger kommer allt mer ut i fel ordning och sammanhanget bli luddigt, konstigt och inte helt begripligt. Märker på mina vänner att de nog funderar emellanåt vad det är jag säger egentligen. Men jag kan inte rå för det.
När jag sitter och skriver så här går det fort. Dock har jag upptäckt att jag måste kontrollera att det blir någorlunda rätt, åtminstone ordföljden i alla fall. Andra biten som gör att blogginläggen ibland lyser med sin frånvaro har att göra med mina händer. Det har inte gått en dag på många månader som dem har vart värkfria och när det är som värst, är det inte så lätt att få dem till att lyda och flyga över tangentbordet som de tidigare gjorde. Jag älskar att skriva! Att skriva är för mig befriande och nästan som att surra bort en stund, men ingen lyssnar. Eller jo, det är ju en del som läser förstås.
Då och då, som nu till exempel när jag är ledig så tror jag alltid att jag ska ha mer ork och energi till övers för både det ena och det andra. Ja men som att fixa hemmet, fara å hälsa på nån, skriva blogginlägg och kanske träna lite. Väldigt sällan blir det så. Som idag har jag mest legat i soffan, sett på serier och lullat på här hemma. Har visst gjort nå "nytta" typ som att städa undan i köket och laga en ytterst god middag. Tänker väl ta tag i den torra tvätten som hänger här, men tror att en film med karl´n är att föredra idag. Försöker att lyssna på kroppen. Tänk dig, att hela tiden ha en massa tankar om vad du vill och det går inte. Hur mycket du än försöker stretar kroppen emot och funktionen, både fysiskt och ofta även mentalt, är som bortblåst.
Så har jag det nästan dagligen. Jag vill träna, jag vill ut och gå minst 2 timmar om dagen. Jag vill städa och hålla det fint här hemma, leka med min dotter (eller aktivera hon åtminstone), vara social med vänner, flänga runt, surra, lyssna, skratta och må bra. Jag vill helt enkelt leva.
Så kommer det små stunder där jag tror att min önskan kan slå in. Att allt sitter i huvudet och jag bara låtsas, fejkar alltihopa och så blir allt bra igen. Livet leker, glädjen och lusten spritter i kroppen. För en stund för att sedan krascha totalt. Dessa stunder, då allt är bra (som jag tror) mår jag helt enkelt toppen! Jag älskar dessa stunder lika mycket som jag avskyr att inte klara ett vanligt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar