Två saker har slagit mig (inte hårt utan bara tankemässigt)

Ju mer jag läser, googlar runt, samtalar och lyssnar med andra som har fibro, desto mer förstår jag två saker: jag är inte ensam om att vara biverkningskänslig och tydligen blir det aldrig bättre med sjukdomen... Faktiskt är det nog ingen som hört talas om någon som blivit bättre, som en del inom sjukvård/rehab säger. Så frågan är: varför säger dem att en del blir bättre? Lite hårt tänker jag att det kanske är dem som "fejkat" då.

Slängde ut en fråga på facebook om det är fler än jag som är både verknings och biverkningskänslig gällande mediciner. Många är tydligen lite smått överkänsliga mot biverkningar och många berättar att det startade när fibron bröt ut. Läser man om symtom så står det på en del ställen att man ofta är biverkningskänslig. För min del handlar det om att det blev värre. Har alltid vart känslig både för verkan i medicinen jag tagit och biverkningskänslig. Kunde som ung skrattande säga att jag bara kunde ta en Alvedon i taget för annars blev jag påverkad... Tragiskt. Varför är det så egentligen? Vad är det som gör att man blir överkänslig för biverkningar på mediciner? Jag tänker lite att tänk om man blir hjärtsjuk, eller på annat sätt sjuk och måste ta medicin för att överleva, är man känslig mot dem också? Det är ju inte alls bra! För många mediciner, hjärtmediciner, blodtrycksmediciner, medicin för blodfetterna o.s.v har många biverkningar.

Har någon blivit bättre? Jag menar, många personer som jobbar inom sjukvård/rehab säger att det finns dem som blir bättre från sin fibro. Det sa även min läkare och när jag skrev c-uppsatsen stod det så. Inte sagt att av dem har fibro, utan andra. Min förhoppning för ca ett och ett halvt år sedan, var att jag skulle kunna träna kroppen på ett lugnt sätt att bli starkare för att klara av skoven bättre. Och på så vis kunna bryta nedåtspiralen, få kontroll och bli, ja bättre helt enkelt. Tänkte att det kunde ju vara en plan, så bra som något. Problemet är att när jag har sämre dagar och får min skov, då klarar jag fysiskt inte av att träna och/eller motionera.
I somras började jag så smått att lägga upp ett träningsschema med övningar som innebär att använda endast kroppen (inga vikter) och försiktigt för att inte bryta ner mig själv. Det var övningar som plankan, lite benböj, rygg-ups, sit-ups m.fl. Men viktigt att inte ta alla på en gång. Och så dem livsviktiga promenaderna förståss! För att för mig är dem just det: livsviktiga. Dem ger mig styrka, kondition, en form av meditation och friskluft. Utan hund hade jag inte tagit mina promenader, så hunden är mycket viktig i det här också. Allt det här gick fin-fint i två månader på ett ungefär. Sen kollapsade jag och fick ett långt skov med enormt mycket trötthet och betydligt mer ont i kroppen. Så. Det blev ett stop.

Varje gång det blir så här, blir jag besviken. Ledsen, upprörs och nedstämd. Jag vill så gärna, men kroppen hänger inte med...
Tyvärr vet jag varför också och det handlar om prioriteringar. Prioriteringar som jag för tillfället avskyr för jag måste (jo, måste!) göra som jag inte vill. Jobb, hemmet och familjen först. Sen får jag se om jag orkar med en promenad... Fast promenad tar jag oftast ändå eftersom jag mår så bra av dem. Tänk om man skulle vinna 100 000 i månaden i 25 år. Vet ni vad jag skulle göra då? Sluta jobba och ta hand om mig själv. Helt enkelt bli bättre.

Nä. På med kläderna, äta frukost och sedan ut på en promenad medan solen lyser med sin närvaro. Det kommer bli skönt!
Tjingeling på er