Det här avtog med åldern och att åka skridskor var inte längre aktuellt. Men idag, då stod jag åter igen på ett par skridskor. Som Bambi på hal is. Japp, det enda som var kvar från ungdomens dagar var att jag kunde stå på dem. Nä, jag skojar inte. Allt var borta!
Fast då tänkte jag efter lite... det är inte så konstigt att jag inte längre är nån hejare på skridskor. Min balans, min koordination, min styrka... allt det är också borta. Mest trist av allt är att jag nu betalar mitt pris för att jag stod i dem i typ 15 minuter, kanske 20. Har så ont i kroppen, mest ben och fötter, att jag är nära tårarna. Vill bara skrika! Är det så här jag ska må efter att ha haft roligt en pyttestund? Men jag tänker stå på skridskorna igen. Och igen. Jag är så less på att behöva betala med smärtor och som är så illa att dem gör mig yr.
Ni som tror att värken enbart blir värre efter jobb, eller hushållsgöra (för att det ibland är oerhört trist), kanske får upp ögonen och förstår att det gäller ALLA aktiviteter jag gör. Alla. Till och med det roliga... Så att det positiva ska göra det mindre "ont" än det negativa stämmer föga. Spelar liksom ingen roll om det är nåt roligt jag gör, eller nåt som kräver koncentration, eller nåt som helt enkelt är tråkigt.
Som jag längtade tillbaka 20 år i tiden till att åka fort över isen, hoppa lite, snurra, ramla och skratta högt. Med flygande hår, rosiga kinder, blöta vantar och mössan på sné. Så tänkte jag mig att det skulle vara att stå på skridskorna igen. Lite så blev det ändå då min dotter stod där i blötsnön med hjälmen på sniskan, rosiga kinder och ett leende på läpparna. På ostadiga ben och ett stadigt tag i mina händer tog hon ett vingligt svängom på isen. Ett tag kvar, men jag hoppas att det en dag kommer att lossna så även hon får känna det jag gjorde en gång för flera år sedan.
(bild från google)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar