Många funderingar så här på söndagen... Whitney Houston, Ranelid... Och en massa annat

Var ska jag börja? Kanske om Whitney Houston... Jag fick höra nåt igår som jag tycker stämmer väldigt bra: när en världsstjärna dör gråter miljoner, men när miljoner dör gråter ingen. Visst, hon kommer att bli saknad och hon var älskad av många för hennes fantastiska röst och underbara artisteri. Men tillbaka till verkligheten. Visst missbrukade hon droger? En hel del va? Då kan jag tycka, tyvärr, att hennes död var självförvållad. Det är ens egna val om man vill använda droger eller inte. Jo, jag vet att det är en sjukdom, men det är ändå ens egna val. Det är sällan, (dock förekommer det) att någon annan trycker i en skiten. Och sen så är det länge sen sist hon gjorde en riktigt bra låt och släppte ett bra album. Grym? Jo, jag kanske är det, men så här ser verkligheten ut.

Ranelid. Jaaa... vad ska man säga? Haha! Ojoj. Det värsta jag har hört på länge. Hade han hållt snattran så var ju låten rätt ok, men inte med hans hallelujande i bakgrunden. Och vad gör en litteraturförfattare på "mello"?? Han har inget där att göra så länge han inte kan sjunga som alla andra artister. Tycker det är vidrigt att de andra blev snuvade på en finalplats som säkerligen hade passat dem bättre. Samtidigt, jo det är dubbelt, så skiter jag i "mello". Är väl en av dem som inte längre finner nöje i att se detta spektakel vecka efter vecka. Knappt jag ser Eurovision längre...Eg. ska jag inte uttrycka mig alls i det här, men Ranelid...Bara måste få ur mig lite "skit"!

La om Niclas opsår igår och det ser då riktigt fint ut. Bara så där på tal om bananer! ;-) Jag tror det där kommer att hela utan större bekymmer. Nu vill jag bara att det ska vara "klart" så vi får ha lite mys på vuxennivå. Eller ja just det ja... kan ju inte skriva så för han förstår inte. Så med andra ord: "banka bäver", "rulla runt i sänghalmen"... Ja, ni förstår poängen va? ;-) Just nu sliter och drar det i opsåret så fort han använder kroppen. Kanske inte så skoj för han... Men inget ont som för nåt gott med sig!

Har jobbat mitt andra arbetspass efter sjukskrivningen och det känns helt ok! Hostar massor och blir fort andfådd, men det får jag ta :-) Så småningom går det här också över. Mina härliga arbetskollegor och mitt jobb gör det värt det! Vi pratade om det på jobbet idag... det här med att trivas och inte trivas, vad det gör med en. Det finns ju många som misstrivs med sin arbetsplats och kanske ibland också arbetskollegorna. Men trivs med arbetsuppgifterna. Hur länge skulle man stå ut med det? En del står ju ut i många år med det och tar det för vad det är. Men är det inte så att det är "lättare" att bli utbränd, deprimerad och sjuk i annat då man misstrivs? Det ger ju en inre stress som inte är bra.... Jag trivs då utmärkt på min arbetsplats! Det är mycket därför jag stannar kvar och inte har sökt mig vidare. Arbetskollegorna är underbara, chefen fantastisk och mina arbetsuppgifter tillfredsställer mig tillräckligt. Inte undra på att jag inte tycker om att vara hemma och sjuk! Haha! :-)

I övrigt mår jag nog rätt bra ändå. Kosttillskotten hjälper nog mer än jag trodde från början och jag känner att mitt liv har tagit en stor vändning. Och det gäller väl kanske inte bara fysiskt... Det gäller nog både mentalt och socialt också. Funderar lite på min förändring. Hur jag har förändrats och varför. Vet inte om det är till det bättre, men det återstår att se. Har ju en karl som är duktig på att säga vad han tycker och tänker. Beter jag mig illa får jag veta! I grund och botten känner jag att det är en bra förändring. Dock så är det ju så att en förändring som man själv anser är bra, inte alltid är det i omgivningens ögon. Tror att jag och många med mig, kan försöka att se sig själv genom betraktarens ögon ibland. 

Avslutar dagens inlägg, som blev väldans långt! med ett citat av Nalle Puh: Om inte snöret håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. 

Lite så är det... går det inte på ett sätt, får man försöka på ett annat.

Ta hand om varandra alla underbara!