De stackars långsamma promenaderna jag har lyckats ta har han inte dragit i kopplet, viftat lite så där gulligt på svansen och tittat på mig, ungefär som för "att hålla koll" på matte. När jag får mina hostattacker ligger han och tittar på mig, håller ögona på mig, oavsett! Bryr sig inte om mycket annat. Kommer direkt på inkallning (vilket inte är alltid så vanligt, hahaha!) och är inte det minsta "bråkig". Det är har ju visserligen sällan ändå, men ni förstår. Alla hundar är mer eller mindre lite envisa ibland. ;-)
Och så när jag däckar i soffan, ofta av ren utmattning, kommer han och lägger sitt stora vackra huvud på min mage. Njuter av den beröring jag ger, håller sig nära och jag riktigt känner att det är nåt mer än vanligt. Förundras över hur annorlunda han är...För en stund sen for jag på affären och när jag kom hem stod han vid dörren. Niclas sa att han stått där hela tiden, fast Niclas vart hemma. Älskade jycken min! <3
Ett sjätte sinne? Skulle nästan tro det.
Visst är han gode söt? :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar