For till jobbet med inställningen att det kommer bli bra det här ändå. Nån gång blir kroppen så trött och överbelastad att den kapitulerar. Jag hade räknat med en del att göra, men kanske inte riktigt så här. Nu flöt ju kvällen på eftersom jag har underbara kollegor, men tungt! Nåja. Vad gör man inte? Och mitt jobb handlar ju om en god sak, värna om människor och få dem att må bra, eller bättre i alla fall. Det glädjer mig, ger mig tillfredsställelse och ja, det är ett jobb jag verkligen trivs med!
Nåja. Nu var det ju inte lovord över jobbet jag skulle printa ner... Har flera gånger försökt träna och aktivera mig fysiskt för att slå ner på fibron, typ övervinna den. Oftast genom mental kraft. (Försöker jag intala mig i alla fall)
Så jag slet ikväll.
Tänkte "kapitulera för fan!" ... mer än en gång. (fibron alltså)
Skakade på huvudet åt mig själv.
Tänkte att nu ger sig kroppen och det blir bättre.
Slutade tänka. Det blir alltid värre om jag gör det. (gäller i stort sett allt)
Nu sitter jag i soffan. Eller nä, jag halvligger i soffan.
Ska strax lägga mig.
Tänker "det sket sig fett det här!" (har haft ungdomarna hemma i veckan ;-P)
Har ont. Ja, inte fan kapitulera helvetet. Nä. Istället slog det tillbaka med full kraft och nu är jag nästintill gråtfärdig.
Så nästa fråga blir: hur tänkte jag här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar