Hon hade en tendens att morra och visa hela garnityret (tandraden) då hon åt och blev störd. Mamma sa alltid att vi skulle låta henne vara ifred. Brorsan var mest utsatt, stackarn. Själv struntade jag i varningen och satte mig bredvid henne, utan rädsla och utan vett tydligen. Efter många om och men slutade hon. Antagligen för att hon upptäckte att jag inte skulle ta hennes mat. Vem skulle vilja det? Smakar ju apa vettja!
Efter Lady så har mamma hunnit ha några hundar och framförallt Collie. Hon startade upp en kennel, men fick lägga ner uppfödningen då hon inte orkade. En cocker spaniel har funnits där, gråhundar (som hennes man jagade med) och så nån schäfer. En blandras och en till. Mycket hundar! Och ingen har jag vart rädd för. Ingen. Tror ärligt talat inte jag har vett för det. Men jag har respekt för dem. Går inte fram till kopplade hundar utan ägare, jag hälsar inte på hundar hur som helst och jag tycker inte man ska ha dem okopplade där andra människor och hundar finns. Just för att det finns de som är ofantligt hundrädda! Jag har en nära vän som är hundrädd. Dock går det bra med Smoke eftersom hon är van honom och till viss del har han vuxit upp med henne. Lite uppkäftigt är det att hon backar för en tax, men går promenader och dominerar en nära 50 kilos "rottis". Har en annan nära vän som blev hundbiten när vi var yngre/mindre. Det var inge skoj alls... Hemskt var det! Och rädslan som fanns i hennes ögon kommer jag aldrig att glömma. Men idag har hon en egen hund och det går bra att handskas med andra hundar.
Men alla är olika. En del är hundrädda fast inget har hänt dem. En del blir bitna som barn och kommer aldrig över det. En del tycker helt enkelt inte om hundar, eller kanske är allergiska så dem vill inte ha hundar nära inpå. Själv har jag vart rädd för små hundar. Japp. Ni läste rätt. Det beror på att mormors ena tibetanska spaniel hade som nöje att bita mig. Hon tyckte tydligen inte om mindre barn. Detta höll i sig ända upp i 20-års åldern då jag fick träffa en tibetansk spaniel som tog mitt hjärta med storm! Puts väck var den rädslan. Så fort går det inte för så många.
Såg på nyhetsmorgon där det kommer en karl och svarar på frågor och berättar hur man som hundägare ska bete sig. Ex koppla hunden då man möter någon, respektera att det finns de som är hundrädda och även hur man som icke hundägare skall reagera då det kommer en framrusande hund. Eller när man är rädd, hur man ska göra. Även att man, OM man blir attackerad, ska skydda ansikte och hals. Detta var jättebra och jag hoppas många tittade på det här. Det finns ytterligare en viktig del som han tog upp. Att jobba med sin hundrädlsa och få hjälp att få bukt med den. KBT är kognitiv beteende terapi. Där fokuserar man på nuet och får hjälp med fobier. Jo då. Hundrädsla är en fobi, precis som rädsla för höjder, spindlar och annat. Jag tycker att man ska försöka ta itu med sin hundrädsla, just för att det kryllar av hundar! Inte för att skaffa en egen, eller för att göra det "enkelt" för hundägare att ha dem lös, eller halvt om halvt be om ursäkt för att hunden rusade fram utan kontroll. Jag menar för personerna själva, som är hundrädda. Att ha rädsla för något som man ofta utsätts för, tar energi och kraft. Tänk att få slippa det och känna att man kan leva utan att lägga energi på rädsla?
(bild lånad från google)
Inte så skoj att möta om man är hundrädd va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar