Nog är det väl ändå rätt märkligt?

Livet är märkligt. Människor är märkliga varelser. Världen är märklig. Fått mig en tankeställare som är både av godo och av ondo. Varför är det så lätt att skylla ifrån sig? Varför tycker en del att det är så lätt att säga saker och ting för att förstöra? Och varför gör man det överhuvudtaget?

För tillfället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, vad jag ska tro egentligen. Vem kan man lita på? Jag refererar tillbaka till mitt skitsnacksinlägg och funderar på varför man snackar skit. Är det så enkelt att man gör det för att man själv har ett ointressant liv och vill "krydda" det lite? Förmodligen är det så. Jag är en person som sällan säger nåt jag inte menar. Jag lyssnar ofta på vad andra har att säga och så är det inte mer än så. Och nu har jag förstått att jag är ett enkelt "byte" för i mångas ögon är så kallad "konflikträdd" med allt vad det innebär. Att bråka, argumentera, förnedra och vara arg hör inte min natur till. Men då det gäller, då det blir orättvist och då jag tycker att "nu räcker det", då räcker det. Då får det vara nog!

Det värsta är nog då man förnedras utav de som står en närmast. De man kallar för familj. Ett svek som inte går att mätas med något annat. Efter denna uppmärksammade upplevelse tänker jag inte längre låta mig trampas på och det finns några som kommer att få stå till svars. Jag är less... Jag är ledsen och förbryllad över att man kan bete sig hur som helst och dessutom komma undan med det. Ni som fortfarande tror jag är konflikträdd och aldrig tar en konflikt, ni tror fel. Men jag väljer dem med hjärta och själ, jag väljer mina strider och den här är en jag inte kommer låta vara i första taget.

Hoppas ni alla har en bra söndag. Min präglas av tankar som kommer bli hörda, så småningom.