På sistone har jag läst lite extra om fibromyalgi. Läst vad andra har att säga på en grupp på facebook, googlat, tänkt och funderat kring denna "mystiska" sjukdom, eller syndrom som det faktiskt är.
En skriver att en läkare kallar det för "central störd smärtmodulering" och det skrivs om att det är ett neurostent syndrom, d.v.s neurologiskt och cns - centrala nervsystemet har en mycket stor inverkan i detta. Man kan då kalla detta för en neurosomatisk åkomma.
Det är ju en bit på vägen med tanke på att det bara för 10 år sen var "en hitta-på-sjukdom", nåt psykiskt och nåt som inte existerade. Nu idag har det en egen klassificieringskod och är godkänd som ett syndrom hos WHO och reumatikerförbundet. Bara det att fibro är erkänt och godkänt som klassad sjukdom hos WHO så kan man ju förstå att det inte är nåt man hittar på...
Men tyvärr är det lika svårt som tidigare att diagnostisera och lika svårt att förstå varför man får nåt sånt här. I och med det så är det ju svårt att behandla och/eller hitta ett botemedel. Det syns inte på blodprover, det syns inte på nån röntgen och det enda man har att gå på är individens upplevelse och berättelse om den. Hade jag vart läkare, hade jag också tyckt det vart riktigt tufft att sätta en diagnos man inte kan se eller ta på. Men å andra sidan, vem vill ha det så här? Ärligt talat tror jag ingen vill ha ont hela tiden och känna sig meningslös och inte det minsta användbar. Eller?
Nå, kom till saken. Min teori är som följer att de som har livslång fibro är det personer som har ärvt det. En del forskning tyder på att man har minst en till person i den nära släkten som har haft det likadant. Jag har två. Min mamma och min farmor. Det som utlöser har man sagt är ett trauma, både fysiskt och psykiskt. Vanligen är den psykiskt och så till den grad att man då kallar det utmattningssyndrom. Det sägs att en del blir bättre, men de har troligen inte den ärftliga delen och då handlar det om ett utmattningssyndrom som utlöst smärtor i kroppen.
Och det som händer är att det blir för kraftiga och/eller överdrivna, samt för många signaler från kroppen och hjärnan som till slut leder till utmattning av cellsystemet. Lite som en överbelastning som inte går att reparera... Man har helt enkelt inte vilat tillräckligt av/mellan/från den psykiska belastningen (kanske fysiska också?) och därmed inte hjälpt hjärnan att städa undan de mindre bra ämnena som bildas. De i sin tur har skapat problem.
Allt det här har i sin tur gjort att kroppen inte längre funkar som man vill. Och där kommer min rubrik in. Överallt hör jag och läser jag om folks träning, motion och aktiva leverne. Här sitter jag och kan inte... eller kan å kan, kanske jag kan. Men orkar inte. Jag blir sämre av fysisk belastning. Orkar inte då jag får en udda "mjölksyra" i musklerna efter en liten stund som ger värk och total utmattning. Jag klarar att gå för det är inte så jobbigt, mest skönt. Jag klarar möjligen lättare träning som inte belastar musklerna för mycket. Där stannar det. Min önskan är att få bli så pass bra att jag orkar träna igen! Jag längtar efter fysisk utmattning på ett positivt sätt där träningsvärken försvinner. Inte gör mig sämre... Jag längtar efter ett hårt pass med tyngder och kontrollerade rörelser. Då. Förr då jag kunde, var de bästa stunderna. Endorfinet, känslan av att ha "vart duktig", styrkan i kroppen, hållningen, självförtroendet. Känslan av att stå rakryggad och faktiskt göra det bokstavligen. Smidigheten och uthålligheten.
Jag avundas alla er som kan träna. Underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar