Snubblar över ett inlägg som en pappa har skrivit. Där berättar han om sin ex sambo och deras två mycket unga barn. Han berättar hur hon plötsligt en dag ville separera och i nästa andetag att han inte skulle få träffa sina barn. En rätt lång och gripande berättelse och som jag förstår är det bara skrapat på ytan. Innehållet förtäljer sedan hur hon har slagit deras två-åriga dotter, slagit honom, kränkt han och anmält han vid en pågående vårdnadstvist. Han berättar hur han kontaktat socialen och polisen för att få hjälp, visat kort på blåmärken på hans dotter som tillfogats under tiden hon varit hos sin mamma. Han berättar om vad hon sagt, hotat med och allt som hänt. Och ingen hjälp.
Vart är vi på väg då vi inte kan ge människor den hjälp och rättvisa som de ska ha? Som de är förtjänt av? Dessa två små barn blir misshandlade och socialen säger tydligen att det inte är nåt efter 45 minuters samtal med mamman. Är det för att han är en karl? För att han är pappan? Helt sanslöst! Och vad är det för en mor som slår sina barn, hotar sin ex sambo med diverse och förvägrar honom rätten till sina egna barn? Jag skäms. Jo, jag skäms å vi kvinnors vägnar. Visst, det är inte jag som gör så där, men just nu skäms jag över att vara av kvinnligt kön. Jag mår dåligt och tänker: var är rättvisan här? Var är jämställdheten här?
För nån dag sedan skrev jag om det här med vårdpersonalens arbetsmiljö och lön. Nu gläds jag över att jag inte jämförde män och kvinnors situationer och löner. För till saken hör: jag har manliga kollegor och vet ni vad? De får inte högre lön bara för att de är män. Men visst så for tanken genom mitt huvud då jag skrev inlägget. Om det här med att mäns yrkesval, eller där män generellt är överrepresenterade får betydligt bättre betalt för deras arbete.
Men ärligt talat, visst är det här något som är mer värt att lyfta fram då det gäller män och kvinnor, hur de behandlas. Tydligen, märktes på kommentarerna under, så är det många män som får liknande behandling. Minimal eller ingen hjälp alls från socialen, de blir inte betrodda, får inte träffa sina barn och systemet tvingar dem att söka hjälp i den privata sektorn. Och så kommer kvinnan och hittar på en historia. Dessutom får det att låta som att det är mannen, pappan hära, som har burit sig illa åt. Hon har till och med fifflat så att det ser ut som att barnen varit hos han då blåmärkena uppkommit....
Jag hoppas att det här blir så pass uppmärksammat att han och hans små barn får den hjälp de behöver. Att andra män i liknande situationer även de blir betrodda, får hjälp och att de kan känna sig rättvist behandlade. Vi kvinnor får redan tillräckligt. Vi behöver tydligen bara vara mamma för att få det vi vill ha...
Alla är vi lika värda och alla ska vi bli betrodda (om vi är ärliga förstås). Alla ska vi ha den hjälp, trygghet, förståelse och visat ansvar från berörda parter, oavsett vad vi har mellan benen. Här om någonstans är väl en mycket god början till att skapa nån form av jämställdhet mellan män och kvinnor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar