lördag 13 april 2013

Att se sin älskade finnas kvar, men ändå tyna bort...

Jag talar om demens. Den värsta sorten: alzheimer. Tänk att du har levt hela ditt liv tillsammans med en person som har förgyllt din vardag. En person som du älskar så mycket att det gör ont i hjärtat. Ni har barn, barnbarn, varit ute och rest, träffat både den ena och den andra. Delat tankar vid köksbordet, följt era drömmar och jobbat hårt för det liv ni haft och har.
En dag har din livspartner tappat bort bilnycklarna. Du letar överallt men hittar dem inte. Till slut visar det sig att du hittar dem i skafferiet, under brödet. Eller i kylen, i syltburken. Varför dem ligger där har du ingen aning om, men förmodligen är det någon som vart väldigt trött... Ena dagen händer inget särskilt, men nästa dag säger hen samma sak två gånger efter varandra. Andra gången precis som att det vore den första. Det här händer alltmer ofta och du tänker att din älskade förmodligen är trött och slut, inget allvarligt. Titt som tätt "försvinner" saker och hittas på platser du inte trodde var möjliga. Handväskan i bestickslådan, pengar i brödburken, betalkorten stoppade bakom burkarna i badrumsskåpet. Din partner berättar alltmer om det som hände förr, kommer sällan ihåg namn, dagar, år, tid och sakta men säkert går det upp för dig att hen inte är som förut...
I värsta fall kommer aggressiviteten. Ofta smygande. Hen brusar upp, ifrågasätter vad du gör, slår mot dig och hittar på historier (som de själva tror är sanna) och till slut finns inte den person du levt ditt liv med kvar.

Fysiskt finns personen du älskar, men denna sjukdom gör att de tynar bort. Ibland med något vi kallar för "galopperande demens", vilket innebär att det går fort. Ett par, tre år så har personen alla tecken på en demens. Eller så går det sakta och under många år. Oavsett så förändras ens liv radikalt och inget blir som det en gång var. Tänk vilken saknad det blir? Att se sin älskade i fysisk person och ändå veta att den du levt med finns inte kvar... Ett grymt öde.
Det här är något jag ofta ser på mitt jobb. Jag ser hur anhöriga är förtvivlade och söker svar, diagnos och behandling. Diagnos är relativt lätt att ställa. Behandling? Det finns, men som det ser ut så finns det inget som "tar bort" demensen. Det man ska komma ihåg dock är att skilja på att vara lite glömsk och att ha en demenssjukdom. Närminnet kan vara "si så där" för många av oss och behöver absolut inte betyda att man är på väg att bli dement! Däremot tycker jag det är otroligt viktigt att försöka ta tag i det så snart som möjligt. Både för den som drabbas och anhöriga. Detta för att senare kunna få den hjälp man är berättigad till och veta att den som drabbas får det bra.
För anhöriga är det här oerhört jobbigt att vara med om. Ofta får jag höra att "så här var hen inte förr", "så här har hen aldrig sagt/gjort" ... När den som drabbas blir extra förvirrad, aggressiv eller på annat sätt väldigt förändrad i sitt beteende, bör man söka vårdhjälp. Många gånger kan det vara någon form av infektion som gjort allt värre och när man behandlat den, blir de flesta något bättre. Helt bra blir ingen... En infektion kan även vara "startskottet" på en begynnande demens. De blir bättre efter behandling, men en liten del av förvirring och glömska finns kvar. Låter kanske lite konstigt att en vanligt urinvägsinfektion kan göra något sådant här, men kroppen blir skör då vi åldras. Vad som eg. händer i kroppen är svårt att veta och även om vetenskapen gått långt, finns det mycket som är outforskat.
Nu inte sagt att alla infektioner gör så här, utan jag menar att det kan vara så. Sedan behöver det eg. inte vara/finnas ett "startskott", utan det bara händer oavsett...

Det finns mycket man kan göra för att stödja och hjälpa. Att bara finnas där som medmänniska, hjälpa nära och kära. Försöka att inte vara rädd, fastän din farmor undrar vem du är...För din egen skull och för de drabbades skull, var kvar och visa att du stannar vid deras sida. Om du inte har styrkan att vara nära den som har en demenssjukdom, var då nära de anhöriga som även de är drabbade.
Här kommer lite länkar för den som är intresserad av att veta mer och kanske skänka en slant:

http://www.minnesfonden.com/

http://www.alzheimerforeningen.se/index.php

http://www.hjarnfonden.se/varabarn

http://www.alzheimerfonden.se/web/Vanligaste_diagnoserna.aspx

Ta hand om varandra! Och framförallt. Ta vara på tiden ni har för ni vet ärligt talat inte hur länge ni har och vad ni får... Kram på er! <3


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar