Under en mycket lång tid, vi pratar nog år nu, så har jag försökt att "ta vara på dagen" så att säga. Innan jag blev sjuk, eller fick "störd central smärtmodulering" (en förklaring) var jag en aktiv person med många järn i elden. Full rulle från det jag steg upp på morgonen och inget stod i vägen. Promenader, träning, barn, hund, kompisar, fester, städning, plugg, jobb 16 timmar på raken... Ja, ni vet säkert hur det kan vara.
När jag växte upp hette det att man skulle "ta vara på vädret" eller "göra det vädret bjuder på". Det vill säga att när det regnade var man inne och gjorde nytta som då var lika med storstäd, långkok och tvätta/stryka/mangla. När det var bra väder, typ sol så var det ute man gjorde nyttan. Rabatterna, klippa gräset, olja in utemöbler, skotta gården, ge fåglarna mat, meka med bilen, byta däcken ... Som barn behövde jag väl inte göra så mycket sådant där, men man anpassade leken efter vädret. Kommer ni ihåg? Bygga kojor, prata hemlisar, leka med dockor/bilar då vädret var lika med nederbörd. Utom vissa gånger då det var skoj att bli sjöblöt och hoppa i vattenpölarna. Eller bad i starkt solsken, ha picknick i gräset, leka kurragömma med hela världen, fiska, fånga grodor och hoppa hage. Anpassning.
Det här har på ett eller annat sätt följt mig genom livet. Vid sämre väder har aktiviteter inomhus varit aktuellt och vid bättre väder så har utomhus varit att föredra. Ibland så har det bara handlat om mys i soffan vid dåligt väder och mycket "att göra" vid bra väder. Kanske handlar det om att det känns som att energin är mer då solen lyser och vädret visar sig från sin bästa sida. Men visst har jag vart aktiv oavsett väder, givetvis, men generellt verkar det som att då vädret bjuder till, då det ska det göras så mycket som möjligt. Eller hur? Helst ska man hitta på så många saker under dem dagarna att man sent på kvällen vid sängdax tänker: åh vad jag är nöjd med den här dagen. Och somnar med ett leende.
Så blev jag sjuk. Eller mitt smärtcentra flippade ur... Försökte mycket under första året att fortsätta som vanligt och det gick rätt bra. Andra året blev det sämre och sen barkade det rätt åt *piiip*. För två år sedan slutade jag att röra på mig och promenaderna med jycken upphörde. Jag blev totalt färdig efter några aktiviteter och jobbet stod i fokus. Stressen var på topp. Försökte så gott det gick att samla ihop mig, förstå, balansera och planera så gott det gick.
Plötsligt fann jag mig tänka att jag blev stressad av fina dagar. Av vackert väder och härliga dagar. Då skulle allt hinnas med för dagen skulle inte gå till spillo. Jag upptäckte att om jag mös i soffan då regnet öste ner, eller då snöstormen hägrade, var det acceptabelt. På facebook (där "vara-bäst-syndromet-och-nätskryt-syndromet" hägrar) skrev jag om allt jag vart duktig med. Städ, tvätt, ungar, middag, kompisar...Ja allt. Till slut brakade jag samman och tårarna rann. Utsliten och enormt trött bestämde jag mig för ett och ett halvt år sedan att jag SKA banne mig leva som tidigare. Då jag var frisk.
Stress och jäkt jagade på hela tiden och än en gång stod jag där med näsan i brevlådan, huvudet i sanden och för mycket vatten att plumsa i. I ett och ett halvt år har jag kämpat som värsta elitidrottskvinnan som siktar på OS-guld efter acceptans, förståelse och framförallt efter balans i mig själv. Försökt få vackert väder att vara precis det, vackert. Att få regn och snö att vara just det. Jag har försökt att "ta vara på dagen", men inte genom att hela tiden momentstressa för att hinna allt som tyst krävs av omgivningen. Samtidigt hoppas att samma omgivning ska förstå att jag inte längre kan...
Så kom denna söndag och när jag vaknade och såg solens strålar leta sig genom trädens grenar och in till vardagsrummet, tänkte jag: "åh vilket härligt väder!" Inget mer. Inga måsten, inga aktiviteter, inget. Jag njuter, men från soffan idag eftersom jag tyvärr åter igen är i sämre skick. Solen lyser och jag med den. Så är det och "ta vara på dagen" har nu fått en ny innebörd för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar