måndag 18 februari 2013

Erkänner...

Märker att det var ett tag sedan jag skrev något... Det beror på att jag är inne i ett skov igen och det är allt annat än skoj då kämparglöden har sinat rejält. Trodde jag skulle få ha det "lugnt" ett tag då det inte var länge sen jag hade ett rejält ett. Tyvärr verkar det här vara lika jobbigt som förra.
Den här gången säger jag inte att "det kommer lösa sig", "jag blir bättre", "snart är det över". Nu säger jag: jag är förbannat less!! Less på att ha symtom som jag gott kan klara mig utan, less på att ständigt ha nån form av värk, att aldrig vara värkfri. Less på ständig trötthet trots vitaminer (främst d-vitamin) och less på att hela tiden överdriva allt jag gör för att kunna hålla fokus. Har inte ens orkat skriva dagbok ordentligt för att det tar för mycket kraft. Haha! Löjligt... Igår när jag kom hem från jobbet hade jag så ont så Citodonet blev min bästa vän. När vi åt middag kom tårarna och bägaren rann över. Kunde inte ens skala min potatis utan Niclas fick hjälpa mig. Förstå så genant att inte ens kunna skala kokt potatis, två stycken...
Jag förstår att man "inte ska ge upp" för då anses man vara svag. Jag vet att folk runt omkring misstror mig då jag berättar, för jag ser inte sjuk ut. Jag håller på som vanligt med jobb, hushåll, barn och allt som hör vardagen till. Dessutom med ett leende och nära till skratt. Hur kan någon som har ont och ca 30 symtom till vara glad? Dagligen. Ja, det undrar jag med. Man säger att en sjuk person har en enda önskan: att bli frisk. Och jo, det har jag. Men dock kommer realiteten och bankar hårt för jag vet att frisk blir jag inte än. På länge! Så min önskan är: att få vara värkfri, symtomfri ett par dagar. Det räcker. Tänk att få ha några dagar och göra precis som man vill utan att kämpa. Utan att le glatt och låtsas som att allt är bra.Istället ha ett leende och veta att allt är bra och dagen skrider mot kvällen utan kamp.

Den här gången mina vänner avslutar jag inte med ett "tjingeling" och låtsas allt blir bra, för just nu känns det inte så. Min kämparglöd har falnat rejält.

1 kommentar:

  1. Långvarig smärta syns sällan utanpå för det är oftast vi som har lärt oss se de små guldklimparna som finns i livet. Förutom då vissa gånger då vi faller igenom och allt blir väldigt tungt men till slut får vi näsan över vattenytan och då "leker" livet igen, skratten och glädjen blir värt så mycket för var gång man har haft en svacka...
    Stor kram till dig kära kusin <3 <3 <3

    SvaraRadera