tisdag 24 januari 2012

Dag 7 - 4 minnen jag aldrig glömmer

oj... ja det är ju då så många minnen jag aldrig kommer att glömma! Men får väl kanske ta 4 helt olika så det blir lite variation ;-)

Utan inbördes ordning, eller kronologisk för den delen:

* Jag har ett speciellt minne då jag red i tonåren. Tillsammans med ägaren/fodervärden hade vi tränat upp Nevellie, som hon hette. En travhäst som skadats sig och nu skulle vara ridhäst. Hon hade så lite muskler och orkade helt enkelt inte "gå ner på tygeln" så hon tog oftast bettet och stack. Men vi tränade non-stop i drygt tre månader med henne. Varje dag 1-2 timmar, i ur och skur. Hon stod med longeringslina och jag satt på. Efter flera veckor tog vi bort longeringslinan och istället red jag på våran "bana" (som inte var i så bra skick, men den fungerade). Så kom det en dag i november, det hade snöat och låg ca 1,5 dm nysnö på backen. Solen sken och det var ca 5 minusgrader. Jag satt på Nevellie och tillsammans gjorde vi ett ridpass som var så underbart! Jag hade samma längd på tyglarna under hela passet och hon gick så fint <3 Det var så fint, så härligt så ... ja, det går inte med ord att beskriva. Min pappa sa att det var vackert och bättre komplimang kan man inte få! Det var sista gången jag red henne så.... Några dagar senare fick hon en spark mot ena bakbenet, blev halt och det vi byggt upp försvann...

* Och så ett hundminne :-) Min första hund hette Casper. En härlig 4-vägsblandning. När han var ca 1 och 1/2 år gammal, på sommaren, tog jag hand om en väns schäfer som var ett år äldre. Jag motionerade och tränade dem tillsammans. Så en dag då jag står på innergården där vi bodde och tränade hundarna så kom det fram en gubbe som bodde där. Han hade en stövare som han jagade med. Och så frågade han mig om jag inte kunde träna hans hund att vara lös och komma på inkallning. Eftersom jag hade nog med båda mina, tackade jag för visat intresse, men nekade. Anledningen till varför jag inte kommer glömma är för att jag tränade hundarna samtidigt. De fick sitta på kommando, gå fot på kommando, apportera om vart annat och så vidare. Samtidigt. Häftigt eg. att inte veta nåt, inte kunna nåt, men ändå träna två hanhundar samtidigt! Yeeey för mig! Hahaha! ;-P

* Självklart så är minnet av när jag förlöste lillan oslagbart. Det kommer jag givetvis aldrig att glömma! <3 Men den historien kanske jag skriver en annan gång, eller inte alls. Den är rätt lång och de som ville veta hur det gick till, dem vet. Idag tänker jag tillbaka på det med ett leende och nästan så att jag skrattar också... Underbart! Tänk hur man "glömmer" smärtan? För inte var det så jäkla kul då inte! ;-)

* Jag kommer aldrig glömma första kyssen med Niclas. Känslorna, tankarna... allt. Det var magiskt, nästan så där som på film. Ni vet, det finns en kärleksfilm (kommer inte ihåg vad den heter) där en tjej/kvinna säger att om det är "på riktigt" så lyfts en foten upp samtidigt som man kysser varandra. Så var det. Kanske inte bokstavligen (för jag har dålig balans och står sällan på ett ben), men känslan var där. Än i dag blir jag alldeles varm och mysig, pirrig och förväntansfull i kroppen då jag tänker tillbaka på det <3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar