Läser lite i vårdfackets tidning där det är ett litet reportage från Västerbotten, Umeå och en avdelningen på sjukhuset där. Det har visat sig enligt statistik att många unga och många nyutexaminerade väljer att gå ner i tid, till 80-85 procent. För de orkar inte. En mindre del har angett småbarn och mycket sjukdomar som anledning att gå ner i tid. Men större andelen av de som gått ner i tid har inte barn under 8 år (vilket anses då vara den magiska gränsen till småbarn och större barn), eller några barn alls.
En ung sköterska, 27 år gammal och inga barn har valt att gå ner till 85 procent. Hon orkar helt enkelt inte. Sedan så har de ju givetvis "den andra sidans åsikter" också. Där en sjuksköterska som jobbat i 30 år säger att vårdyrket inte alls är tyngre än nåt annat. Men om man inte vet nåt annat så är det ju inte tyngre.
Jag har valt att gå ner i tid. Nu kommer jag jobba 80 procent ett tag framöver för jag orkar helt enkelt inte. Jag anser att jag inte kan ge den vård, det stöd och vara den där braiga sjuksköterskan och arbetskollegan till 100 procent. Och det är ju det jag vill! Men orken finns inte.
För min del är det inte konstigt då jag har en sjukdom som innebär att orken sinar, energin fort tar slut och tröttheten är ett faktum. Dygnet runt. Men i ärlighetens namn trodde jag väl aldrig att det skulle hindra mig från att jobba heltid...
Då jag nu läser denna artikel förstår jag att det inte bara är min sjukdom som "tvingar" mig till detta beslut, utan det är väldigt tungt att jobba inom vården. Eller enligt den sjuksköterska som jobbat i 30 år är det inte så. Mina yrken genom de år jag vart yrkesverksam är: servetris, kallskänka inom restaurang, restaurangansvarig, bartender, affärsbiträde, vikarierande lärare årskurs 1-9, städerska, inom callcenter (olika arbetsroller), skötare inom psykiatrin. Med andra ord har jag jobbat inom många yrken. Och ärligt? Sjuksköterska är det tyngsta hittills för det innebär så mycket ansvar, mycket press på vad man ska kunna, förväntningar, samt ha ett ständigt lugn med mycket tålamod och svar på alla de möjliga frågor (och omöjliga)... Ja i all oändlighet kan jag fortsätta beskriva det yrke jag har valt. Nu låter detta väldigt negativt, men det är det absolut inte! Jag älskar mitt yrke och vill inte byta bort det, men jag orkar inte en vanligt heltid. Och när unga, friska personer inte heller orkar... Ja då kanske det är förståeligt att inte jag orkar...
Vad vill jag ha sagt med detta då? Låter mest som att jag försöker försvara mig. Och det gör jag. Det här är förklaringar och ett försvarstal till varför jag gått ner i tid. Sedan hoppas jag på förståelse, sympatier och acceptans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar