I en annan tid, på en annan plats satt hon där i sin säng och tänkte. Tankarna var osorterade, diffusa, röriga. Så där som det kan vara i tonåringens sinne. Hormonerna rusade i kroppen och rastlösheten kom smygande. Hon hade i stort sett gett upp ridningen, tiden med hästarna och ville bara vara ifred, samtidigt som hon törstade efter sällskap. I skåpet i rummet står det kvarlämnad sprit i en flaska. Åldern har denna tjej inte inne för att inta alkoholhaltiga drycker, men hon är van. Eller tror att hon är van drickare i alla fall. Alkoholen har dövat hennes känslor förut, så varför inte en gång till? Det är skola dagen därpå och i helgen har hon tänkt vara nykter. Flaskan frestar henne, lockar och pockar på uppmärksamheten tills den till slut får sin vilja fram och sakta hälls ner i strupen på flickan....
Det är höst. Kallt och ruggigt. Regnet har öst ner i flera dagar och marken är dyngsur med stora pölar överallt. Inget hinder för den unga flickan som bestämt att den här älskade hästen ska bli bättre! Stoet har hittat en plats i flickans hjärta, givit hopp och glädje på ett sätt en människa inte kan. Flickans handledare, eller lärare, eller vad man ska kalla henne för står och väntar ute på gårdsplan. Stoet spetsar sina öron, tittar nyfiket på flickan som ler stort så ögonen glittrar. Verkar som att hästen är med på noterna, hon vet vad som väntar.
Dropparna från himlen kommer lagom då hon sätter sig upp på hästryggen. Vant stoppar hon fötterna i stigbyglarna och fattar tyglarna med van hand. Det är inte första gången och denna privata ridlektion går ut på att stå i så kallat fältsits i dryga halvtimmen. Koncentrationen på max för att hästen lugnt ska kunna böja sitt huvud, "gå på tygeln" och säkert bygga upp sin muskulatur på halsen. Flickan har fått veta att det är viktigt, så att stoet inte sticker iväg. Det brukar hon göra. Så att säga "ta bettet i sin mun" och så kastar hon upp huvudet och skenar i full galopp. Det är nästan omöjligt att få stop på henne. Så flickan gör det här för hennes skull, det underbara stoet som bär henne på sin rygg och lite för hennes egen. På det här sättet får hon vara ett med djuret, känna sig fri, känna sig nyttig, känna att hon hjälper till och får så mycket kärlek tillbaka. Relationen mellan människa och häst har byggts upp. Bandet är starkt. Men inte tillräckligt för att senare brytas och aldrig mer komma igen....
Åter igen sitter hon där, kvinnan med det rufsiga håret. Hon som inte orkar göra nåt åt det. Möjligen färga det på hemmabasis och slänga ihop det till en tofs. Varför anstränga sig så mycket när ändå ingen ser? Hon sitter där i sin ensamhet och tänker tillbaka. En gång hörde hon ett uttryck om att "hitta tillbaka till sig själv, till den man en gång var". Det vill inte denna kvinna. Istället blickar hon bakåt, minns det som varit, lär sig och försöker göra rätt. Många gånger är det svårt att släppa taget för mycket har hänt, mycket är det att gå igenom. Minnena har bränt fast i en alldeles egen liten vrå. Där bak nånstans. Nyckeln har hon hela tiden i sin hand och använder det ibland. Men det gör ont... det svider, bränner... Stora tårar rullar ner för hennes kind. Hade hon inte varit stark den där gången, hade det nog gått illa. Tänk om? Va skönt att det gick bra ändå. Ingen ser, ingen hör, ingen vet. Snälla, torka mina tårar.
*****************************************
Slut på del 2.
Ta hand om varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar