"Farfar är död"... hur ska jag kunna berätta?

På fredag kommer barnen hem. Felicia vet inte om att hennes extra farfar har gått bort. Hon vet ingenting... Så på fredag måste jag berätta att hennes "farfar" är död och försöka svara på eventuella frågor. Hur berättar man något sådant? Hur gör man?
Jag är lite orolig för hennes reaktion. Vet inte om hon fortfarande är barnslig naiv och inte förstår.. så att "det går över snabbt" så att säga. Tyvärr tror jag att hon inte riktigt är kvar där...

När jag och Niclas träffades var inte Felicia ens 2,5 år än... Hon var en liten tösabit med ljust hår, brett leende och glittrande ögon. Ett litet busfrö och bara så där underbart härlig som så där små barn är. Första gångerna vi for och hälsade på Niclas föräldrar så var det inte så att vi sa så mycket om var vi skulle. Hon hängde ju liksom bara med. Men så hade hon passerat 3 års ålder och frågorna kom ju. Och därmed även "vars ska vi?" För att det inte skulle bli fel, hon har ju en farmor och farfar, så jag hela tiden "pojkarnas farmor och farfar". Men detta var lite svårt att förstå för henne, för alla andra sa ju bara "farmor och farfar".
Även när vi var där körde jag med min standard mening: "Nä, det är pojkarnas farmor och farfar" När hon glädjefyllt gav "farfar" en kram och ropade förtjust "Heeeej faffa!!" Men hon fick ju aldrig veta vad dem heter.. så min mening var totalt meningslös.
Och så en dag säger Brage "men det gör inget. Självklart får hon kalla mig för farfar! Jag blir bara glad! "
Ja, vad säger man? Mitt hjärta skuttade till av lycka. Tänk att Niclas föräldrar tog sig an min lilla flicka "bara så där"! De har hela tiden brytt sig om henne. Gett henne presenter på födelsedagen, julklappar till jul, kramar och alltid frågat hur det är med henne då hon inte vart med oss till dem. För henne är det "farmor och farfar" och inte är det heller konstigt då det är det hon känner till.

När Niclas syster blev firad, för en och en halv vecka  sedan, sa jag: " ge nu farfar en kram". Kanske har jag sagt det tidigare, men nu, just nu idag, slog det mig att jag sa "farfar". Som den mest naturliga sak i världen.
Hur i hela friden ska jag kunna berätta att hennes farfar är upp bland änglarna? <3



(För att inte vissa ska stöta sig nu, så ja, hon vet vem som är hennes riktiga farmor och farfar!)