Det blev värre med svärfar under helgen. Natten till igår hade han hjärtstop gånger flera och två gånger fick dem stöta igång han... Det blev kritiskt. Igår på förmiddagen fick vi veta detta och läget var kritiskt med tankar om hjärnskada och rädslan för ett till hjärtstop.
Tydligen var han vaken och hade pratat så risken för hjärnskada var mycket liten. Niclas och hela hans familj for dit. Jag stannade hemma för att ge dem utrymme ifall något skulle hända. Efter ett tag fick jag besked om att han sov, lugnt och stilla. Det kändes som att nu skulle det bli bättre.
Under min väldigt raska långpromenad hann jag tänka mycket. Tårarna rann, solen sken och mina ben gick snabbt, snabbt för att försöka komma ifrån oron...
Dagen gick och det blev e.m. Niclas kom hem, helt knäckt, slut och nästan i spillror...Det gör ont att se någon man älskar så oerhört, ha sådan sorg. Det smärtar. Någon timme gick och så ringer mobilen. Svärfars hjärta sviktar och denna gång följer jag med.
Undersökningar och timmar senare får vi veta att läget är kritiskt och de tar timme för timme. Än så länge har det gått nästan ett dygn... två är kvar. De ger honom medicin för att hjälpa naturen, hjälpa kroppen att komma tillbaka. Beslutet är taget att om det blir ett hjärtstop så vill han inte återupplivas. Tydligen går det inte heller för hjärtat klarar det ej... "Tur i oturen" så är han i bra händer. Medicinaren som är där, eller var där igår i alla fall, är hjärtspecialist från Sahlgrenska. Känns mycket bra! Den ansvariga läkaren som uppdaterade läget berättade detta och sa även att nu kan vi vara försiktigt optimistiska. (Hjärtspecialisten hade sagt att han har goda chanser att klara sig igenom det här)
Så nu tänker jag njuta av den här dagen, fortsätta hoppas och ta mig en promenad utan tårar som rinner. Kommer nog bli skönt tror jag!
Ta hand om varandra för ni vet inte hur lång tid ni har... <3
Usch så jobbigt!!!! Håller tummarna att det ska gå bra!!! Sänder en STOOOR kram.
SvaraRadera