torsdag 3 november 2011

Jo jag vet.. det här blir ett gnällinlägg :-/

Det är inte ofta jag gnäller, men nu gör jag det. Har haft, sedan ett bra tag tillbaka, ett ordentligt skov i fibron. Denna gången med mer värk än vanligt. Eg. är det inte så farligt så, men det ger ju som lite "biverkningarn". Svårare att somna, svårare att sova och sängen känns inte så skön då det "spränger" i armarna, värker i ryggen, är stelt i nacken, huvudvärk deluxe,  "spritter" i benen och domnar i fötterna. Skönt. Eller så inte. Vanligtvis brukar jag "rida på värkvågen" så att säga. Alltså, svårt att förklara, men jag vaggar mig själv till sömns med hjälp av värken. Den "dunkar" ju på ett underligt vis.
Låter ju inte så hoppfullt intelligent det här, men jag tror ni förstår vad jag menar. Nu går inte det där lika bra. Störningar är värre än tidigare och nu är det ofta tårarna kommer innan jag somnar... Värst av allt är att "lätta" värktabletter är som sockerpiller och "tyngre" värktabletter gör mig mer sjuk och på det så tål jag inte NSAID preparat, ni vet, de piller som är antiinflammatoriska. Suck, pust och stön. Ibland önskar jag att jag inte skulle vara så biverkningskänslig, eller kanske ska man säga "verkningskänslig"? Förr i tiden, som den tiden då jag var yngre, brukade jag säga att jag inte "tålde" vanliga smärtlindringspiller. Skrattade och skämtade om att "jag blir påverkade, nästan onykter, av en alvedon". Redan då var jag "verkningskänslig" och tyvärr är det sju resor värre nu, då det även gäller biverkningar...

Så vad jag gör jag åt det här? Självklart försöker jag ta hand om mig själv. Ut på promenader för frisk luft och lättare motion (hunden älskar det!), ligger på spikmattan ibland och så har jag en underbar värmefilt som jag fått av Niclas. Den är super då jag ska sova! Varmt och skönt! Försöker även att slappna av då jag är ledig. Den biten är ju desto svårare då det kliar i kroppen av rastlöshet och vilja att göra nåt. Men orken tryter. Givetvis. Och så klistrar jag på ett leende och gläds åt det jag har. Ett måste för att överhuvudtaget vilja fortsätta vägen framåt.

Jag vet att det är många som tror att fibro inte existerar. Som tror man hittar på. Kan säga så här: jag önskar att det var ett påhitt. Ibland har jag hoppats på att det skulle vara nåt  psykiskt fel på mig, att jag inbillar mig och att det inte alls existerar... Men det gör det. Sorgligt nog. Ibland försöker jag intala mig själv att det är påhitt, att jag överdriver... Har inte funkat så bra. Tänk om jag bara kunde få ha en gnutta extra energi? Tänk om jag bara kunde få min sömn och sova bra? Då skulle det vara en gnutta lättare.

Nåja. Jag har tur. Det finns de som har det så illa att de inte kan jobba, de kan i stort sett inte göra nåt alls utan att det smärtar fruktansvärt i deras kropp. Jag är inte dödligt sjuk och det här går att leva med. Samtidigt kan jag tycka att det är ibland väldigt tungt att hela tiden måsta vara så jävla positiv! Kan ni förstå va energi det tar? Men det är ju så det ser ut i samhället idag. Ett måste att vara positiv, vara glad och full av energi. Ett måste att vara en perfekt mamma, partner, vän och arbetskollega. Kanske inte ett måste, men en förväntan. Och kanske är det värre?

1 kommentar:

  1. Tycker att ditt inlägg var som att slå huvudet på spiken för hur det känns...lider av fibro med och som sagt man klistar på ett leende för att slippa alla åsikter...tur man har en underbar man som förstår och peppar.....det känndes nästa som om det var jag som skrivit inlägget...hoppas det är okej att jag länkar till ditt inlägg från min blogg?!

    SvaraRadera