lördag 5 november 2011

En glimt från förr

Satt och funderade lite så här på morgonen. Kom ihåg då jag själv var i lillans ålder, 7-8 år. Minnen är få. En del är mindre roliga, en del superroliga och speciellt ett minne är helt underbart... Men jag vet inte. Kanske var jag äldre. Mycket möjligt, men ändå ett barndomsminne.

Det är vinter ute. Kallt, mörkt och det tjocka snötäcket ligger tungt, men fluffigt över hela min värld. Sakta vaknar jag till liv i min säng, i mitt rum som säkerligen delas med något syskon. Kommer inte riktigt ihåg. Kylan i rummet gör sig påmint då mina händer och armar letar sig utanför täcket. Under täcket är det varmt. Har förmodligen även en filt av något slag över täcket för att ge en frusen lite kropp varm.
Ute är det becksvart. Solen har inte stigit upp än och jag vet att ljuset bara varar i nån timma, mitt på dagen. Men varför vet jag inte.
Blinkar lite för att försöka vänja ögonen vid mörkret. Tittar mig omkring och jo, rummet är som det var då jag gick till sängs. De välbekanta tapeterna, bordet, stolarna, bokhyllan, sängen och gardinerna. Allt som det ska. Bordet är ett gammalt bord, ett tung och stort pelarbord som man kunde förstora med iläggsskiva. Jag tror man även kunde höja och sänka det. Undrar vart det tog vägen..? Idag hade jag velat ha det här. Ett vackert bord ändå.

Beslutar mig till slut för att stiga upp. Måste gå på toaletten. Sätter ner mina fötter på golvet, huttrar till för det är kallt. Har ett nattlinne på mig, i ren bomull. Har nog ingen morgonrock, utan drar på mig nå sockar för att gå ner till nedervåningen. Går ut ur rummet, går genom en liten halldel, förbi pappas sovrum, dörren är stängd. Men jag vet att pappa är vaken. Jag doftar mig till det...Går ner för trappan. Den är smal och har två "hörn".  I den här trappan har vi lekt, tyvärr. Både det ena och det andra har hänt där. På övre delen går det ett staket i svart smide. Där brukar vi klättra, hänga knäveck och busa för fullt. Min bror fastnade med huvudet där. Stackarn! Det gjorde jätteont!. Eller var det jag...? Hm.. minnet är lite suddigt.
Väl ner kommer jag direkt till hallen. Där är det jättekallt. Trots en innerdörr drar det kallt från springorna i ytterdörren.
Det lyser i köket. Kökslampan är en kryddlampa i furu som lyser med ett behagligt ljus. Doften blir starkare, mer tydlig. Jag skyndar mig förbi köksingången och in på toaletten. Är ju kissnödig! Sätter mig på toaletten och kväver ett skrik. Toalettringen är gjord av porslin... isande!
Går in i köket. Min pappa sitter där. Doften är ljuvlig och i köket är det varmare. Jag sätter mig i kökssoffan och lutar mig fram över bordet. Vet att pappa har gjort köksbordet. Stort och i gedigen furu. Han har kvar det än idag, men det är slipat och omlackat på grund av oss barn som hackat och karvat i det fina bordet.
Pappa sneglar upp från morgontidningen, det är den gamla vanliga piteåtidningen, säger god morgon och fortsätter läsa. Jag frågar om jag får läsa serierna sen. Började läsa i tidig ålder och serierna var det bästa, på den tiden i alla fall.
Radion låter lite svagt i bakgrunden. Det är lördag. Har för mig att på radion idag kommer musikkrysset som pappa förmodligen skulle klara galant. Att lösa korsord, kryssa och veta en massa, det är min pappa det.
Jag tittar på honom och leendet smyger sig fram på mina läppar. Där sitter han. Som vanligt med sin limpmacka (den limpan saknar jag!) med herrgårdsost på och så en kopp med kaffe. Det är den doften som följt med mig från övervåningen och ner. Nykokt kaffe i panna på spisen. Underbart!
Värmen sprider sig i kroppen och dagen har börjat.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar