Hon sitter ensam där i huset. Enda som hörs är det svaga ljudet nerifrån källaren som påminner henne om att möjligen behöva tvätta lite. Efter en vecka med alla barnen har klädhögen växt sig enorm och inte blir den ren och viks av hustomtarna. Nä. För hustomten det är hon det.
Kvinnan i soffan ser ut som alla andra. Så där vanlig och nästan lite smått risig på morgonen. Håret står åt alla håll, ögonen är lite svarta undertill eftersom mascaran inte tvättades bort innan sängen kallade. Fötterna på vardagsrumsbordet, koppen som står bredvid är fylld med svalnat kaffe. Hon tänker att det vore gott med hett, nykokt kaffe. Får blir senare. Bakom ryggen i soffan har kvinnan med det rufsiga håret stoppat kuddar för att göra det mer bekvämt och på tv:n är det morgonnyheterna. Givetvis på låg volym för att inte störa den sovande mannen i huset. Så är det rätt ofta, precis just så här. Det är skönt att sitta för sig själv, låta tankarna flyga omkring lite vind för våg. Nästan som ett löv som faller på hösten. Egentligen inte tänka på nåt alls, men ändå tänka på allt. Ibland känns det som ett måste för denna kvinna med det rufsiga håret, för att få det rätt, en balans i vardagen. Samtidigt njuter hon av varenda vaken sekund hon sitter själv. Så där i soffan. Inga bekymmer, ingen oro, inga tankar. Bara lugn och ro.
Hon ser ut som vem som helst. Inga speciella kläder, men hon tycker om det som är mjukt och skönt. Annars skaver det och gör ont efter ett par timmar. Håret är färgat i en röd ton. Hon vet att hon passar bra i det och att håret hennes är i bra kvalité. Dock inget hon lägger ner så mycket pengar på, eller tid. Det här med att göra frisyrer och styla tär på kroppen, orken och armarna känns fort som gelé. Men borsta det, är en självklarhet! Kanske sätta upp det i svans, eller en slarvig tofs. Men mer tid än så är onödigt. Samma lika gäller den mycket sparsamma make-upen. Om man nu kan kalla det för make-up. Hon tycker det är helt ok att endast sätta lite mascara på ögonfransarna. Numera bara på de övre. Och så färga på ögonbrynen. Ett par någorlunda fina ögonbryn och ett fräscht hår, det vill säga ett nyfärgat hår, är den lyx hon unnar sig. Allt gjort hemmavid. Men hon ser ut som alla andra och smälter in i folkmängden där på gatan, mitt i stan.
Där hon sitter ensam i soffan med sitt rufsiga hår kommer hon att tänka lite på sin barndom. För en stund sedan satt hon inloggad på facebook och ett vänförslag kom upp. Det är en flicka, eller nu en kvinna, som hon gick småskolan med. Inte i samma klass, men i samma skola. Den var så liten att det kändes nästan som att alla gick i samma klass. Nästan lite så där gammeldags, lite "förr i tiden" känsla. Under de första åren var det bra, roligt och hon hade många kompisar att springa omkring med. Så hände något och det går inte riktigt att sätta fingret på vad det var. Så en dag fann hon sig själv där. Ensam, sittandes i snöhögen medan resten av skolan lekte och hade roligt i den enormt stora snöbacken. Tårarna trillar sakta ner på kinderna då hon ser på sina kamrater. Dem som en gång var hennes vänner, som lekte och ville ha hon med. Ingen ser. Ingen torkar mina tårar.
**********************
Del 1 är slut och nästa del kommer senare, kanske en annan dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar