Förstår inte riktigt vad som har hänt med mig, men jag har börjat se oerhört mycket djurprogram. Det kan handla om djurparker med bäbisar, djurparker med tigrar, sjölejon, flodhästar och andra djur. Vissa program är dokumentärer, eller de som räddar djur och rehabiliterar dem ut i vildmarken. En del program handlar om de som jobbar med djur i afrikas stora parker. Givetvis blandar jag upp det här med svenska programmet djursjukhuset och självklart följer jag det mesta som visas med Cesar Millan. Dag ut och dag in. Har i och för sig alltid tyckt mycket om att se program med djur, men det var många år sen sist jag var så här... Och så är det givetvis det här programmen då de visar annat, som exempelvis dem här som är extrema och håller på med vilda djur för nöjets skull. Ni vet, brottas med alligatorer, tjusar cobror, lever med djur som ska vara vilda - chimpanser, lejon, stora giftormar o.s.v. Givetvis händer det olyckor också, inte sällan med dödlig utgång.
Just nu ser jag ett program där det är en som reser land och rike runt och pratar med människor som håller på med diverse. En med en "tam" alligator som han kallas sig "pappa" för och så en massa giftiga ormar. I Indien pratar han med ormtjusare och berättar att många ormar får igensydda munnar, giftkörtlarna borttagna, eller tänderna avhuggna. Indianer som "brottas" med alligatorer och på Fillippinerna föder de upp s.k kamptuppar som slåss en massa. Det är tydligen en jättestor sport där. Sådant här begriper jag mig inte på... Hur kan man tro att en alligator kan bli "tam"? Eller nåt annat vilt djur för den delen? Brottas med dem, hur respektlöst är inte det? Och alla dessa stackars tuppar... Och ormar... Skakar på huvudet och förundras över hur människan är funtad.
Jag skulle vilja jobba med djur, gärna vilda djur. Som på det där programmet Hope for wildlife, där dem rehabiliterar djur som är föräldralösa, hittats skadade eller sjuka för att sedan släppa ut dem igen. Hur vackert är inte det? Eller på dem där stora parkerna där de försöka rädda arter som är utrotningshotade, eller nära inpå. Har funderat på det rätt länge nu... min vilja att jobba med djur. Den har jag haft sedan jag var liten. Första gången då jag var ca 9 år och min mamma hade flyttat till sin nuvarande man. Då hade hon en Collie som vaktade maten nå fruktansvärt mycket! Visade tänderna, morrade hejvilt och det långa håret blev väldans fluffigt. Matplatsen hade hon under trappen där det var ett redigt utrymme. Trappen hade sådana där mellanrum (typ som en stege). Där satta jag mig, alldeles stilla och tyst tills hon slutade. Sen flyttade jag mig och satte mig intill henne. Efter ett tag kunde jag klia och klappa henne utan att hon rörde en min. Lite Cesar Millan-aktigt va? ;-)
Min kanin som jag fick då jag var 10 var en riktig vilding. Han var den enda i kullen som vägrade komma fram, skuttade undan och gömde sig. Det tog mig ett halvår innan jag kunde röra honom. Började med att sitta och prata med honom, hålla handen i buren och tog det lugnt. Steg för steg. Det slutade med att han var så tam att han sprang lös på gården under somrarna. Under hans sista två-tre vintrar hade jag han inne. Där fick han skutta runt på golvet, utan problem! Han gjorde volter i luften på somrarna, grävde ner sig i den svala jorden i rabatterna och kom då man lockade/ropade på han.
Av nån anledning har jag lyckats knyta band med dem där djuren som kanske andra haft svårt för. Hunden, kaninen och jo, en katt som mamma hade också. Haha! Till och med en dvärgtupp fick jag till en mycket social och mysig liten en.
Det jag har tänkt på en del är det där med den naturliga instinkten som Cesar Millan pratar om. Ibland undrar jag inte om den är mer viktigt än vad man kanske tror. För det där hände då jag var barn. Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag börjat tänka. Jag känner inte efter, följer inte min instinkt.
I tidiga 20-års åldern hade jag en handhund. Var ibland hundvakt åt två till hanhundar och en sommar hade jag en hanhund som typ foderhund. Så 4 st okastrerade hanhundar i stor storlek. Lätt som en plätt!
Förstår ni hur jag tänker? Nä. Det är nog omöjligt! Hahahaha! .... Vet eg. inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, men så är det då jag låter tankarna flyta fritt.
Nu slutar jag då att spinna vidare på det här för sängen kallar på mig. Känner att jag behöver sova ordentligt om jag ska orka med min jobbarhelg.
Sussa gott!
Tjingeling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar