Tycker många beter sig ... ja vad ska man säga?

Har ni tänkt på hur andra beter sig? Eller hur man själv beter sig vid vissa situationer? Ponera detta: du har en kompis (spelar ingen roll vilket kön) och ni umgås, kanske är ni några till som umgås i samma "gäng". Denna kompis som du tycker mycket om, blir tillsammans med en annan person. Ibland kan det vara så att denna person är en som lätt faller in i "gänget" och blir en av dem. Ibland blir det inte så. Kanske tycker du att det känns (av vilken anledning som helst), att denna kompisens kärlek inte kommer att bli en del av din vänkrets.

Nåja. Tiden går och era sammankomster blir allt färre och färre. Till slut handlar det om nån enstaka gång per år. Kanske hörs ni bara via telefon. 

Man pratar om att man växer ifrån varandra, eller man har inte tid helt enkelt. Familj, hem och hushåll går i första hand, sen så räcker inte tiden till att ta hand om kompisarna, vara social och träffas. Det kan finnas många andra anledningar. Avstånd, kanske inte gillar kompisens "nya"... Eller så tror man stenhårt på att man glider isär. 

Kompisens förhållande vara i ett x antal år och så hux flux så gör detta paret slut, separerar eller skiljer sig. Då mina kära bloggläsare, då helt plötsligt är det många av vännerna som kommer tillbaka som till denna kompis och helt plötsligt är väldigt tjenis. Varför? Varför just då? Eller varför inte, denna kompis blir väldigt social, framåt och glad. Tiden stannar upp och klivet bakåt (till livet innan detta förhållande) är nära. 

Jag ska inte säga att jag är nå bättre än nån annan. Jag har betett mig så, ett antal gånger. Och vad nästan värre är, jag har vart och förmodligen är "kompisen". 

I ungdomen, under gymnasietiden, blev jag nära vän med ett helt "gäng". Vi hade skoj, umgicks, grät och skrattade med varandra. Hjälpte varandra och fanns där, nästan i vått och torrt. Så blev jag tillsammans med en kille som inte tillhörde gänget så att säga. Jag drog mig undan, umgicks med andra och så var det bra med det. Tiden efter gymnasiet var jag singel och försökte väl hitta tillbaka till det gamla gänget, men misslyckades . Kan väl säga nästintill katastrofalt. Blev tillsammans med lillans pappa och ja, därefter har det inte hänt mycket. Återfick kontakten med en av mina närmaste vänner och även den som vart min vän under mest år. Vi fick en suverän kontakt! Denna varade tills hon hittade sin nuvarande och flyttade härifrån. Numer hörs vi kanske en gång per år. Varför?

Efter separationen med lillans pappa träffade jag Niclas och vi var väl lite tvärsemot alla andra. Vi sa att vi inte skulle sluta vara sociala och träffa kompisarna. Gissa vad? I dagens läge är det väl inte så många kvar. Och i ärlighetens namn förstår jag inte vad det är som gör detta. Är det jag? Är det han? Vi tillsammans? 

Men en sak är klar, mycket handlar om oss och att vi inte tar steget som är nödvändigt. Skylla på andra är nåt jag tycker är fult och därför vet jag att jag/vi har oss själva att skylla på den knapra sociala kontakt vi har. För det finns nämligen ingen anledning alls.