Hans tassar har tystnat....

Han blev 7 år, 4 månader och 2 dagar gammal. Det värsta är att det egentligen inte ens är gammalt för en rottis, om än han var en blandning med schäfer. 7 år är inte mycket för nån hund. Jag vet att det var det enda rätta, men tänk om vi hade kunnat behålla honom om än bara för några år till?

Här var han inte ens 8 veckor... datumet är 20 april 2007 och strax efter bestämde vi oss för att denna lilla valp skulle bli vår nya familjemedlem. Namnet kom sen.

Han var inte ett dugg rädd av sig, inte heller som valp. En av favvoplatserna var denna lilla fotpall. Redan där trodde han att han inte var större än en chihuahua! ;-)

En annan favvoplats var under sängen. Här bodde vi fortfarande i lägenhet och sängen stod i vardagsrummet. Under den och så titta ut. Vem vet? Det kanske hände nåt som man inte fick missa!

Innan vi skaffa kombin fick han ligga vid mina fötter i framsätet. Det var också en favvoplats. Men till slut blev han något för stor... haha!

Redan som lite valp var pinnar det allra bästa!! 

Det fortsatte genom åren. Lite synd är det allt att jag inte har foto på han då han kom utrusande ur skogen med en väldigt stor slana... hahaha! Vilken syn! Men med skulle denna slana. Bärandet fick han av sin pappa. Stora Sluggo. Som också älskade att bära. Så småningom började Smoke bära kopplet på promenaderna. Ibland kunde han bära en pinne 3/4 av promenaderna. Med pinnen i munnen nosade han och gjorde sina behov. Varför släppa på det som är roligt?

Vi har så otroligt många bilder på vår älskade jycke. Så många att jag knappt kan välja. Tror dock att många av er redan har sett dem eftersom jag visat lite titt som tätt... Första gången jag träffade Smoke var han inte mer än 4-5 veckor. Min älskade vän Bia var den som hade valparna och deras mor Caprice. En donna i särklass som gjorde lite som hon ville. 6 valpar var det i kullen, 2 hanar och 4 tikar. Och så bodde de vägg i vägg. På markplan...Vid det tillfället tänkte jag inte alls på en hund. Hur skulle det gå? En hund i en familj som inte bodde med varandra? Tillsammans med en jag bara varit med i dryga halvåret? 

Så kom våren med rasande fart och jag gick min första termin på sköterskeutbildningen. Jag pluggade till prov. I anatomi och fysiologi. Skittråkigt! Utanför hörde jag barn och vuxna, hundar och ja. Valparna... varje dag. Kunde ju inte låta bli att gå ut och gosa med dem! Underbara jue!

En av valparna kom ofta över till oss. En valparna kröp in uti benen, skulle vara riktigt nära. En av valparna var den som sökte kontakt... Denna lilla valp blev mycket omtalad i vår familj. Kunde vi? Skulle vi? Klarade vi av det? 

Så en dag bestämde vi oss och då var det ju det här med namnet... hm... en massa förslag kom och så en dag, en vårdag då vi alla var ute vid valparna, så kom det. Han låg på gräset, på rygg och hade en cigarettfimp i munnen. Såg ut som att han rökte. Efter lite udda förslag som "Fimpen" .. inte passande... så var det Adrian som kom på: jag tycker han ska heta Smoke. Och så blev det.

Från början tänkte jag att självklart skulle jag träna honom! Jag menar, schäfer och rottis i samma hund kan ju bara bädda för mycket träning. Efter ett par år gav jag upp. Han var inte ett bruksmaterial och ville hellre vara knähund. En familjehund som bara fick vara som han var. Och hur han var! Haha... Han smet ofta från huset. Sprang till kossorna här borta, åt och ja, rullade sig i skiten. Mindre roligt kan jag meddela. Han avskydde att bada och duscha, en riktig liten skitjycke <3 Fram till sista året... då ställde han sig  frivilligt i duschen. Han hade väl äntligen upptäckt hur skönt det eg. var...

Smoke älskade att bära. Pinnar, kottar, koppel... ja allt. En apportör var han inte! Nä. Man kastade, han sprang, han fann, han sprang lite till men aldrig tillbaka. En liten knäpppis! En liten scooby-doo som grannen sa... 

Första året vi bodde här i huset var huvud för stort, öronen fladdrande och tassarna oproportionella till resten av hunden. Som en liten scooby-doo skuttade han på gräsmattan och såg så där allmänt gulligt korkad ut. 

Hur än jag tränade, lärde han sig nog aldrig vare sig sitt eller ligg som han borde ha haft. Jag brukade skratta och säga att det tog han 5 år att lära sig sitt. Ärligt talat, det tog nog säkert så länge också :-P

 Han växte till slut och blev en riktigt ståtlig och fin herre! Hans favvoställning var alltid att ligga. Gärna i solfläckarna på golvet. Vintern var inte hans årstid... Så fort solen började visa sig på våren så invaderades vardagsrummet av älskade Smoke som slängde sig ner i solen. Varmt och skönt. 

Så naturligt nog var bron, på sommaren, en av platserna han gärna la sig på. Hur varmt det än var...

Han blev min bästa vän. Han blev den som fanns där då jag blev sjuk i fibron, som år efter år har blivit värre. Tack vare Smoke har jag gått an här hemma. Städat. Ni vet, han hårade en del! Haha... Men då fick jag hålla igång, om än jag svor lite grann... Det är nyttigt för mig att hålla igång kroppen, att inte stelna. Ofta, ofta kom han till mig där jag låg i soffan. La sitt stora, mysiga huvud på min mage. Sneglade upp på mig och viftade på svansen. Antingen var det mat, nåt mer han värdesatte mycket högt!, eller så var som för att säga: "matte, det är dags för din promenad. Du måste röra på dig lite..."

Smoke var den som fick mig att må bra då jag mådde som sämst. Smoke var den som fick mig att ta mig själv i kragen, vare sig jag ville eller inte. En bättre "pushare" får man leta efter! Till och med sista tiden, då han troligen var mycket sjuk och själv hade ont... fick han mig ut på en daglig promenad. Tänk hur stark han var. Vilken styrka att hjälpa någon annan fast man är så dålig själv... 

Jag har lovat mig själv att fortsätta gå på promenaderna. Hur ont det än gör i kropp och själ. Jag har lovat mig själv att åtminstone försöka, sluta röka. Jag har lovat mig själv att försöka må så bra jag kan. Allt för Smoke. Allt för den älskade jycken som gjorde allt för hjälpa mig. Utan att jag visste... 

Till slut gick det inte. Till slut tog cancern över. När han började hosta i början av juni, då var det nog inte kennelhosta. Veterinären sa: det var nog en tröskel över till det sämre... Jag hade ingen aning. Full i onda tumörer som spridit sig i hela hans lungor. Som gjorde att hjärtat inte orkade som det skulle... Jävla cancer.

Igår 7/7 - 2014 kl 09.30 tog vår älskade jycke sitt sista andetag. 

Alldeles för plötsligt. Alldeles för tidigt. Nu har himlen fått en fin hundängel. Hans tassar har tystnat för alltid. Alldeles för tidigt... <3 Sov gott min älskade jycke!