Dem två stunderna

4 dagar har passerat sedan jag lät min älskade vän få somna in för gott. 4 dagar av förvirrade tankar, ångest och dåligt samvete. Jag vet att det var det bästa för honom. Jag vet att han inte behöver lida mer och vem vet hur länge han egentligen varit dålig? Jag vet att det hade varit rent plågeri att ta hem honom för en natt till. Jag vet allt det där. Ändå tänker jag att "bara några år till". "Tänk om..." Ja, vadå "tänk om"? Om han inte visar något och inte ger mig en ledtråd till att något inte står rätt till.. Då är det inte så lätt att veta att han var sjuk... allvarligt sjuk.
Vissa stunder har jag försökt att "tänka positivt". Inte bara att han inte lider mer, utan typ: slipper städa lika ofta, behöver inte kolla efter passning då vi ska göra nåt, mindre planering... Men det spelar ärligt talat ingen roll! Det lättar inte min saknad och sorg överhuvudtaget. Snarare får det mig att tänka på allt det som var så oerhört härligt med att ha honom i mitt liv: hans otroligt snälla sätt och hans kärleksfulla ögon, "dampen" han fick, upptågen han gjorde som fick en till att skratta högt. Promenaderna, mysstunderna, tryggheten... ja, det finns så mycket han gav.
Två stunder på dagen är värre än något annat: Morgon och kväll...Morgonen då man stiger upp. Han var där, glad och nyvaken. Viftade på svansen och ville snabbt ut för att kissa. Mat och sedan lite vila. Ofta gick han å la sig på en solfläck på golvet, om en sådan fanns. Bara det där att han var där på morgonen. Så som han var...Kvällen då han ofta kom och la sitt stora huvud på min mage, tittade upp på mig och jag visste direkt vad han ville. Oftast var det dags för våran promenad. Kvällen då vi hade vår alldeles egna stund. Han och jag. Underbart!
Dem två stunderna är värst. Dem två stunderna är jobbigast. Dem två stunderna kommer att ta tid att "glömma"...