Åh vad det gör ont i mammahjärtat!

Ibland får lilltjohalia stunder av ren sorg och saknad efter att ha sin mamma och pappa under samma tak. Igår blev det en sådan stund.
Efter duschen berättar hon att hon tycker det är så jobbigt att alltid behöva sakna en av oss, antingen mamma eller pappa. Hon säger att högsta önskan är att mamma och pappa ska bo ihop igen, eller åtminstone bo nära så hon kan gå emellan. Tårarna rann ner på hennes kinder och hon grät alldeles förtvivlat.
Det gör så ont då det blir så här! Det värsta som finns att bo på skilda håll, att dela vårdnaden och "ha halva tiden var" är att veta hur det smärtar inom henne av saknad.

Vilken grym värld vi lever i. Jag känner mig elak, grym och som en riktigt dålig mamma. Visst vet jag att så inte är fallet, men då smärtan lyser i min dotters ögon, går det inte låta bli att känna mig så. Kunde jag ha gjort det annorlunda? Skulle jag ha kämpat vidare? Nä. Det kunde jag inte ha gjort och det enda som skulle ha hänt är att min flicka skulle ha mått dåligt. Förmodligen sämre än dessa stunder... Jag vet att jag tog rätt beslut.