En underbar dag med en kär vän

Efter två år och efter drygt ett år av tystnad bestämde jag mig. Skickade ett sms, frågade henne vilka dagar hon var ledig och bestämde att "på måndag kommer jag och hälsar på, om du vill?"

Och idag for jag. Det är inte långt. Men vägen mellan tanke och handling har varit extremt lång.

Satte mig i bilen vid lunchtid och solen strålade ute. På med solglasögon, ner med lite fönster (har ju så gammal bil att det är min AC), hunden i baksätet, tennisdojorna medpackade (berättar sen varför) och ur högtalarna dunkar gammal hederlig hårdrock.

Kom till korsningen och och upptäckte att de stängt av och håller på en massa. Begrep inte varför men tydligen är det nåt som stått i brand.. Nåja. Jag har ju vart borta ändå så.

Styrde kosan mot affären, köpte med mig en butterkaka och påbörjade min färd.

Vägen ringlar sig genom små pittoreska byar, genom skog, förbi åkrar och över små bäckar och åar. Genom ett samhälle och sedan ut någonstans jag aldrig tidigare varit. Lite spännande med tanke på att jag har uselt lokalsinne.

Svängde vänster in på en väg som strax gick över till en grusväg. Körde en stund och fick känslan av det inte stämde riktigt. Ringde min vän, men visst var jag rätt. Hade bara tagit en mer "grusig" väg.

Efter ett tag dök det upp lite röda hus, mobilen ringde och där stod hon. Min vän sedan 21 år tillbaka. Min barndomskompis.

Hoppade ut ur bilen och när hon kramade mig upptäckte jag att jag kände mig lite nervös. Pirrig och skakade nästan i kroppen.

Omgivningen var helt makalös! Berg överallt, vida grönskande ängar med massor av vilt växande blommor i alla de färger. Höga tallar, buskiga träd, ormbunkar och en porlande bäck. En grusväg så smal att endast en bil får plats.

Deras hus, ett fantastiskt hus byggt på tidigt 1900-tal, stora ängar, stora hagar med två fina hästar, en boda, en gammal traktor och längre ner skymtade en sjö. Solens strålar gnistrade på sjöns yta. Lugnt, tyst, stilla men ändå så fullt av liv.

Stolt visade hon mig deras lilla, men välbyggda stall där hästarna kan komma och gå som de vill in i sina stora boxar. Hon visade ett litet potatisland, jordgubbsland, buskar med vinbär och hallon i mängder och en liten "rundel" full av planterade örter och kryddväxter. Och så en plantering med blommor som hundarna tydligen hade som favoritplats för urinering...

Och som vi surrade! Hela dagen lång har vi surrat, druckit kaffe, ätit lite, druckit mera kaffe, ätit bulla, druckit cola.. Hälsat på hästarna och surrat ännu mer. Det finns otroligt mycket att prata om när man inte träffats på två år...

Sedan var det detta med tennisdojorna.. Minns ni dem i början av inlägget? Jo. Jag och min kära vän har förr i tiden gått långa och många promenader med hundarna. Nån mil eller så åt gången. Det var ett av våra nöjen. Jag tog med mig skorna, utan att eg. reflektera varför jag skulle ha med dem. De bara följde med. Tänk vad minnet kan göra med en, fast man inte är medveten om det?

En promenad på ca 1 och 1/2 timma blev det. Så otroligt skönt. Vilken underbar natur. Och vilken fantastiskt dag jag har haft med min kära vän.