Tiden flyger iväg. 10 år har snart passerat.. hur gick det till?

Jag vet att det låter "gammalt" då man säger att "tiden går så fort". Men vet ni vad? Ju längre upp i ålder man kommer desto fortare går tiden, känns det som i alla fall. Stod framför spegeln och gjorde mig klar inför dagen och för att fara på APT på jobbet. Tittade på mig och tyckte att jag inte alls är så olik mig från det jag var i tidiga 20-års ålder. Långt hår, färgat i en mörk röd nyans, samma sorts kläder - jeans, linne och munkjacka. Samma form på ögonbrynen och lätt sminkad med endast lite mascara och färg på brynen för att dem överhuvudtaget ska synas. Och den tanken är samma lika, då som nu.
Min ålder är endast 33 och 34 blir jag i oktober i år. För 10 år sedan väntade jag min dotter. 10 år? Det är rätt länge ändå för visst hinner man rätt mycket på 10 år? Senare, då jag satt på APT:n for det ur mig att "det är femte sommaren jag är här". Är det så länge? kommer motfrågan av en kollega. Ja, så länge är det. Till våren fyller min stora tjej dubbelsiffrigt, 10 år.
Emellanåt känns det som att inget har hänt under dessa år. Men ack så fel jag har. Här sitter jag nu i våran stora soffa, i vårt alldeles egna hus (som iofs behöver bättras lite), med en jycke som snart blir 7 år, med körkort jag tog för snart 4 år sedan, med en examen i sköterskeprogrammet som även det snart är 4 år. Ett fast jobb som ger en fast månadsinkomst, bil att ta mig med, en alldeles underbar dotter, härliga bonuspojkar och en karl som jag inte har tänkt att lämna i första taget. En ödla har vi också. Han har nu levt i 8-9 år nånting. Niclas vet inte hur gammal den var då den kom... Alla de bekvämligheter vi, eller jag, vill ha och behöver. Så visst har det hänt en del under dessa snart 10 åren. Massor. Ändå känner jag mig likadan. Oförändrad. Som att jag fastnat i tiden.
Eller är det så att jag har förändrats? Kanske har jag det. Kanske är jag inte alls lika som för 10 år sedan. Jag hoppas att jag inte är det för i ärlighetens namn känner jag att det är på tiden att sluta säga: "men jag är ju bara 23!" Och skratta gott. För var det verkligen så bra då? Mådde jag bra? Var jag en bra person? Och hur är jag nu? Vem är jag nu?

Så många gånger jag har tänkt på vad jag vill bli då jag blir stor. För nöjd är jag inte. Mer vill jag ha ut av livet, mer vill jag uppleva, mer vill jag lära och annat vill jag prova. Samtidigt känns det som att det börjar bli för sent. Helt plötsligt har ytterligare ett år gått och här sitter jag, fortfarande, i soffan med datorn och skriver så det ryker från tangentbordet. Tar mig ingenstans och funderar på varför är det så? Varför sitter jag fast? Ska jag skylla på min fibro resten av livet? Eller göra nånting åt det? Flera idéer, flera tankar, flera uppslag, flera gånger har jag kommit vad exakt jag vill. Sedan stannat. Stannat upp, reflekterat, känt efter och kommit fram till att jag har det bra som det är. För att sedan känna att nöjd är jag inte ändå. För 4 år sedan var jag säker på vad jag skulle läsa vidare till, vad jag skulle jobba med och hur jag skulle nå mitt mål. Men det var jag även för 7 år sedan. Fast olika drömmar, olika tankar. Det ändrades på 3 år. För 11 år sedan hade jag helt andra planer för mitt liv. Idag tänker jag inte ens på dem. Ingen mening med att älta "gammalt". Bättre att se framåt. Om bara inte tiden skulle gå så fort...

(bild från google)