En "nystart"!

Det tog sin tid, men nu äntligen har jag fått tummen ur det berömda! Istället för att avundsjukt se på när "alla andra" kan träna, tränar och visar resultat på FB, så har jag själv påbörjat en mild hemmaträning.
Sa ju för ett tag sen att jag tänkt göra det under semestern och ja, det tog ju några dagar in i den innan jag påbörjade. Men bättre sent än aldrig, eller hur?

Min strategi är som sådan att jag ska träna lite varje dag. Lite så där lagom så att det känns att kroppen arbetar, men så pass lite att jag (förhoppningsvis) inte får mer ont. Nu gäller det bara att ge sig fan på att göra det också!
När jag sen börjar om att jobba är min tanke att träna de dagar jag är ledig för att försöka förhindra att jag tar ut mig för mycket. Den risken är ju tämligen stor om jag tränar samma dag som jag ska jobba... Tyvärr måste jag ju hela tiden tänka på att lyssna på kroppen och göra det bästa av situationen. Lite mer extra än många andra.
Så det jag gör nu är lite enkla yogaövningar för ryggen och så typ styrketräning med enbart kroppen: benböj, plankan, sit-ups, rygg-ups, tricepsböj och sådana liknande övningar. Sen är min tanke att öka på övningarna och kanske även till slut börja använda mig av de redskap vi har här hemma. Men det är nog en bit dit.. Har inte tränat på många, många år + att kroppen har totalt säckat ihop. Det känns nu då jag har gjort dessa övningar i sakta mak och försiktigt. Nåja. Skam den som ger sig!

Våran första "riktiga" dejt!

Vet ni om en sak? Jag och Niclas har varit med varandra i snart 8 år. Under dessa år har vi aldrig gått ut och ätit gott följt av en helkväll tillsammans. Vi har varit och ätit, absolut. Men inte druckit gott och fortsatt kvällen, utan istället farit hem. Vi har varit ut och haft roligt, men då har det ju oftast varit efter en fest hos nån... Eller på varsitt håll, varsin gång. Ja, ni vet. Just så här: må skönt hemma, göra sig fin, få skjuts ut (stort tack för det Marcus!), äta och dricka gott, må väl och bara vara med varandra. Dricka gott, bli lullig, fortsätta kvällen/natten tills vi blev less och utan att se på klockan. Äta skräpmat (som sig bör) få skjuts hem (stort tack till Jennie för det!) och sedan somna gott med ett leende på läpparna. Det kallar jag en mycket bra kväll. Eller hur?
Det var nästan exakt så vi hade det också.

Började på eftermiddagen av att njuta av en god och kall runöl uppe på våran solaltan. Vi har ju det fantastiskt fint där uppe!

Sen så tog jag mig en lång och mycket välbehövlig dusch, haha! Ja, det är riktigt hett ute även idag. Och jag sitter inne... Men bara en stund till!

Min underbart snygga karl! Jag är nog fortfarande lika kär nu som för 8 år sedan, om inte ännu mer. 

Så här ser förresten runölet ut. Den är supergod! Även de som inte tycker om öl, kan faktiskt läskas med denna. Kanske inte konstigt att den har vunnit godaste, ljusa lager i 5 år. Prova vettja och du kommer inte bli missnöjd. Enda "problemet" är att det är en beställningsvara på systemet och går endast att köpa backvis. 

Sen fick vi skjuts ut till 1906, som då är en restaurang i samma hus som stadshotellet. Därav namnet, det var då det började serveras mat där för gästerna. Eller nåt sånt har jag då läst i alla fall. Jag hade bokat bord på uteserveringen. 

Niclas har "äntligen" fått en massa bilder på mig. Är ju liksom väldigt kameraskygg och fastnar sällan! Men den här gången lät jag han ta några bilder. Varför inte liksom? En av bilderna lägger han här ut på facebook. Den har liksom fått 70 "likes". Haha! Måste vara att det typ aldrig kommer nå bilder på mig.... 

Här är två av dem...

På dem här bilderna går det ju även att se ungefär hur mysigt det är att sitta där på uteserveringen. Och vad vi åt? Jo, detta....

Tyvärr tog jag ju aldrig kort på maten då vi fick in den, så det här är ju en lånad bild fr google...

Det är något som kallas för Black rock grill. Man kan välja mellan oxfile och rådjur. Vi valde oxe. Man får in en talrik som ser ut så där, en rå och färsk bit av oxfilé och grönsaker, men bara på ena sidan. Sedan två tillbehör som är ett kryddsmör och så madeirasås (hur det nu stavas) och så får man välja mellan pommes och bakad potatis. Vi tog pommes vilket innebär mindre kladd... Och så steker man på stenen som då är en 450-grader varm lavasten. Blir sååå gott!! Till detta tog Niclas en öl (som inte var god) och jag en flaska (??) av husets röda, som var helt ok. 

När vi ätit klart fick vi sällskap av två karlar som skulle äta en bit mat (de tog samma). Ena känner Niclas lite, och jo, det var på vårat initiativ som de fick sitta med oss. Och det blev en mycket rolig stund! Många skratt.  Surr om allt möjligt. Precis så där som det ska vara.

Efter en stund for vi vidare till Sjöbodan där vi sedan stannade ett bra tag. Drack ännu mera (kan säga att jag var liksom gode onykter då vi gick därifrån) och träffade många roliga och mycket trevliga personer! 

Jag är så tacksam för den här kvällen. Så otroligt glad! Och jag kan med handen på hjärtat säga att det är nog bra att inte göra så här ofta. Bättre sällan och få det så bra det bara går att få det, än att det blir en "vana". 

Just idag är jag stark

Under många år, ganska precis 7 år, har jag haft sällskap på mina promenader i form av vår älskade jycke som numer skuttar i hundhimlen. Det blir till en vana att ha sällskap. Att någon peppar en och får en att röra på sig. De första åren var det en hel del eftersom jag inte hade körkort och dessutom var frisk. För 4 år sen tog jag körkortet och det blev per automatik lite mindre promenixande. Och så givetvis min sjukdom som gjort mig energilös och orkeslös. Smoke var duktig på att få upp mig ur soffan. Visa mig att promenaderna med honom till slut blev nästintill en livsviktig del i vardagen. Tänker man efter, så är ju faktiskt promenader vetenskapligt bevisat vara just livsviktiga.
Promenad för mig innebär en stund för mig själv. Då tillsammans med Smoke. En stund av lugn och ro, göra av med negativ energi och in med positiv. En stund där jag slapp vardagens bekymmer och samtidigt stärka mig själv. En livsviktig del.
Redan för många månader sedan sa jag att "den dagen Smoke inte längre finns, då kommer jag gå under. Jag kan inte gå utan honom".  Att promenera utan en hund, utan Smoke, är som att inte torka sig efter ett toabesök.. typ. Det är inte ett dugg inspirerande och inte ett dugg roligt.

Men så för någon dag sedan tänkte jag att promenaderna som är så viktiga för mig, dem får inte upphöra. Inte på några villkor! Dem är oerhört viktiga för mig. För att jag ska kunna fungera som en "normal" människa. Så bara så där. Idag. Bestämde jag mig för att gå min allra första promenad utan Smoke. En promenad utan hans sällskap. Något som inte har hänt på 7 år... Just idag är jag stark.

Det gick bra. Självklart gick det bra och att gå har ju aldrig varit nåt större bekymmer för min del. Men det var ensamt... trist, ensamt och ledsamt. Det enda jag kunde göra var att tänka på att jag inte hade ett koppel och ingen älskad jycke bredvid mig. Jag gjorde det och känner att det är bra att jag äntligen kan acceptera hans bortgång och att jag numer får lov att gå ensam. Det gick bra. Just idag är jag stark.

Jag förstår min egna rädsla

Jag har en sjukdom som heter Fibromyalgi. Den har en egen kod som WHO har fastställt och den är erkänd som en reumatisk sjukdom i reumatikerförbundet.
Denna sjukdom ger en rad symtom som aldrig kan ses kliniskt, så som: värk i stora delar av kroppen, eller hela, en hemsk trötthet, utmattning, orkeslöshet, yrsel, dimsyn, koncentrationssvårigheter, bristande fokusering, mag och tarmproblem av olika de slag, ömhet i hudet, migrän, huvudvärk, balanssvårigheter. Listan är lång, mycket lång. Men kollar jag upp något av dessa symtom så syns dem inte. I vissa fall gör dem det som exempelvis mag och tarmproblem som ofta är IBS, gallbesvär eller liknande.

Jag är sjuksköterska. Våren 2010 blev jag klar och hösten 2009 gjorde jag min c-uppsats som handlade om att leva med sjukdomen Fibromyalgi. Vintern 2009 började jag få influensaliknande symtom, men ingen influensa. Detta eskalerade och innan min slutpraktik 2010 gick jag till en läkare. Efter massa blodprover och en undersökning samt ett upptagande av en anamnes fick jag ett samtal av samma läkare: "Det kan hända du har Fibromyalgi. Ät paracetamol och motionera så går det över". Tji fick hon. Och värre blev det. Idag jobbar jag 77% natt. Det jag klarar av för tillfället och symtomen finns alltid. Jämt. Men något bättre vissa dagar och framförallt då det är varmare ute, som nu.

I januari 2011 fick jag diagnosen av en läkare som var betydligt mer hörsam än den första.

Det jag vet är att denna sjukdom fortfarande, trots egen diagnoskod från WHO, är klassad som en "hitta-på-sjukdom". Lätt att ta till om man inte vill jobba. Men jag vill jobba och gör det också. Jag håller igång hemmavid för att inte "stelna ihop" och för att fungera som en "frisk" person. Fast den enda träningen som fungerar något så när är promenader. Jag vet att det behövs betydligt mer än så om jag ska hålla till pensionen...

Jag vet också att måna som lider av denna sjukdom har oerhört svårt att få sjukersättning, bli sjukskrivna eller sjukpensionärer. Just på grund av att den inte syns på blodprover eller röntgen. Ingen undersökningen som helst. Den är osynlig och självklart är den svår att förstå sig på för den sakens skull.

Under många års tid har skrivits om olika fall där försäkringskassan tycker att många personer med skador och sjukdomar är friska nog för att jobba. Jag har till och med hört om en patient som låg döende i cancer fick ett telefonsamtal om att denne var utförsäkrad och skulle ut i arbetslivet igen. Denne dog ett par dagar senare. Inte ens som döende var personen sjuk nog för försäkringskassan. Så den dagen jag kanske blir så dålig att jag inte orkar mer... var ska jag då vända mig? Det finns en anledning till att jag inte går till en läkare, får intyg och söker sjukersättning. Jag skulle inte orka med hela den där jobbiga processen...

Så läser jag detta: http://www.helahalsingland.se/allmant/gastrikland/smabarnspappa-tog-sitt-liv-efter-samtal-med-forsakringskassan   (klicka på länken)

 Och blir förfärad! Arg och ledsen. Hur kan detta ske? Varför? Denna pappa med två små barn orkade inte slåss mer. Inte konstigt heller med tanke på hur han hade det... Jag hoppas innerligt att den där handläggaren på just det där kontoret mår fruktansvärt dåligt! Jag förstår inte hur man inte kan läsa innantill och jag förstår inte hur man kan bedöma och besluta om något man inte ens vet något om.
Visst är det väl så att man måste tro på en person till motsatsen är bevisad? Visst är det väl den personens upplevda verklighet man ska gå på och inte "hitta på" nåt själv?
Jag som sjuksköterska lyssnar alltid på mina patienter och försöker göra det så bra det går. Jag har aldrig misstrott någon. Och varför skulle jag?
Jag betvivlar starkt att det finns så många personer här i Sverige som INTE vill göra rätt för sig. Jag VET att det finns de som absolut INTE vill vara sjukskriven, men kanske måste vara det för att orka leva. Att leva på det lilla som man får av en sjukersättning är nog ingens optimala dröm... för inte fan blir man rik av det! Livet består inte bara i arbete. Det består i att kunna stiga upp på morgonen, göra sina toalettbestyr, kunna äta och kunna röra på sig. Tyvärr är det nog så att kan du göra just det, kan du tydligen arbeta också enligt försäkringskassan.

Dem två stunderna

4 dagar har passerat sedan jag lät min älskade vän få somna in för gott. 4 dagar av förvirrade tankar, ångest och dåligt samvete. Jag vet att det var det bästa för honom. Jag vet att han inte behöver lida mer och vem vet hur länge han egentligen varit dålig? Jag vet att det hade varit rent plågeri att ta hem honom för en natt till. Jag vet allt det där. Ändå tänker jag att "bara några år till". "Tänk om..." Ja, vadå "tänk om"? Om han inte visar något och inte ger mig en ledtråd till att något inte står rätt till.. Då är det inte så lätt att veta att han var sjuk... allvarligt sjuk.
Vissa stunder har jag försökt att "tänka positivt". Inte bara att han inte lider mer, utan typ: slipper städa lika ofta, behöver inte kolla efter passning då vi ska göra nåt, mindre planering... Men det spelar ärligt talat ingen roll! Det lättar inte min saknad och sorg överhuvudtaget. Snarare får det mig att tänka på allt det som var så oerhört härligt med att ha honom i mitt liv: hans otroligt snälla sätt och hans kärleksfulla ögon, "dampen" han fick, upptågen han gjorde som fick en till att skratta högt. Promenaderna, mysstunderna, tryggheten... ja, det finns så mycket han gav.
Två stunder på dagen är värre än något annat: Morgon och kväll...Morgonen då man stiger upp. Han var där, glad och nyvaken. Viftade på svansen och ville snabbt ut för att kissa. Mat och sedan lite vila. Ofta gick han å la sig på en solfläck på golvet, om en sådan fanns. Bara det där att han var där på morgonen. Så som han var...Kvällen då han ofta kom och la sitt stora huvud på min mage, tittade upp på mig och jag visste direkt vad han ville. Oftast var det dags för våran promenad. Kvällen då vi hade vår alldeles egna stund. Han och jag. Underbart!
Dem två stunderna är värst. Dem två stunderna är jobbigast. Dem två stunderna kommer att ta tid att "glömma"...

Ett stort tack till alla er!

Har precis varit ut på bron... inandats det ljumma, nästan varma luften. De talar om mycket värme idag och det tror jag nog det blir. Redan 17 grader varmt och klockan har bara passerat halv 7.
I måndags tog jag en insomningstablett för att kunna somna. Första gången i mitt liv jag har behövt ta något för att varva ner och komma till ro. Då hade jag vart vaken i 30 timmar, jobbat natt och ja.. ni vet... Igår tänkte jag att tabletten skulle jag strunta i. Nog kan jag sova utan. Men nä... natten har varit fylld av konstiga och korta drömmar, minnesbilder av Smoke och tyvärr inte dem fina. Till slut steg jag upp vid 4 och drack en massa. Var så oerhört törstig! Trodde att det skulle räcka, men har bara halvt slumra fram till 05.40.
Får väl lägga mig och sova i solen idag. Vem vet? Kanske får jag lite färg på min mycket bleka kropp. Haha! Blir väl ytterligare ett mirakel i sådana fall.
Gårdagen spenderade jag genom att städa undan allt. Nu finns det inget framme som får mig att tänka på Smoke. Har behållit nödvändiga saker så som matbaren, koppel, sele (som är oanvänd), klotång, ferminatorn (en form av karda) och lite annat... all mat, gosaker och schampon fick Bia ta till sina hundar. Onödigt att ha kvar.
I måndags kom Malin och Marcus förbi... några timmar efter att Smoke fått somna in. Om än jag hade svårt att prata om annat, så var det skönt med sällskap under den dagen. Bia var ju med under tiden... Det behövdes! Hade aldrig kunnat vara själv och jag hoppas hon vet hur mycket det betyder. Det finns inte ord nog att beskriva min tacksamhet med!
Igår på kvällen fick jag besök av Bia igen +  två till av min nära vänner, Lena och Katta. Underbart! Behövde det. Om de bara visste hur mycket dem betyder för mig <3. Men inte att förglömma. Det finns många, många fler som betyder mycket och har visat sådan förståelse och omtanke. Tro mig. Jag kommer aldrig att glömma alla orden, tankarna och kramarna jag har fått dessa dagar! Tack till alla ni! <3

Vi har bestämt oss för att göra en liten minnestavla av Smoke lite senare. Vi ska ha bilder och hans halsband däri. Och så kommer ju så småningom hans aska hem till oss. Den ska få vila i en fin urna här hemma, så att han alltid är med oss. Har då inte hjärta att gräva ner honom.. känns inte bra att göra så mot han.

Nä. Nu ska jag försöka ta tag i dagen. Tänker faktiskt klippa gräset idag, men ska nog vänta en stund. Har på känn att grannarna inte skulle gilla att jag satte igång nu... hehe... Men om ett par timmar så. Vill inte ta det mitt på dagen eftersom de lovat 30 grader ute och på kvällen kommer ju myggjävlarna... *suck* Så
bäst att ta det nu på förmiddagen.
Tack än en gång till er alla och sköt om er!

Hans tassar har tystnat....

Han blev 7 år, 4 månader och 2 dagar gammal. Det värsta är att det egentligen inte ens är gammalt för en rottis, om än han var en blandning med schäfer. 7 år är inte mycket för nån hund. Jag vet att det var det enda rätta, men tänk om vi hade kunnat behålla honom om än bara för några år till?

Här var han inte ens 8 veckor... datumet är 20 april 2007 och strax efter bestämde vi oss för att denna lilla valp skulle bli vår nya familjemedlem. Namnet kom sen.

Han var inte ett dugg rädd av sig, inte heller som valp. En av favvoplatserna var denna lilla fotpall. Redan där trodde han att han inte var större än en chihuahua! ;-)

En annan favvoplats var under sängen. Här bodde vi fortfarande i lägenhet och sängen stod i vardagsrummet. Under den och så titta ut. Vem vet? Det kanske hände nåt som man inte fick missa!

Innan vi skaffa kombin fick han ligga vid mina fötter i framsätet. Det var också en favvoplats. Men till slut blev han något för stor... haha!

Redan som lite valp var pinnar det allra bästa!! 

Det fortsatte genom åren. Lite synd är det allt att jag inte har foto på han då han kom utrusande ur skogen med en väldigt stor slana... hahaha! Vilken syn! Men med skulle denna slana. Bärandet fick han av sin pappa. Stora Sluggo. Som också älskade att bära. Så småningom började Smoke bära kopplet på promenaderna. Ibland kunde han bära en pinne 3/4 av promenaderna. Med pinnen i munnen nosade han och gjorde sina behov. Varför släppa på det som är roligt?

Vi har så otroligt många bilder på vår älskade jycke. Så många att jag knappt kan välja. Tror dock att många av er redan har sett dem eftersom jag visat lite titt som tätt... Första gången jag träffade Smoke var han inte mer än 4-5 veckor. Min älskade vän Bia var den som hade valparna och deras mor Caprice. En donna i särklass som gjorde lite som hon ville. 6 valpar var det i kullen, 2 hanar och 4 tikar. Och så bodde de vägg i vägg. På markplan...Vid det tillfället tänkte jag inte alls på en hund. Hur skulle det gå? En hund i en familj som inte bodde med varandra? Tillsammans med en jag bara varit med i dryga halvåret? 

Så kom våren med rasande fart och jag gick min första termin på sköterskeutbildningen. Jag pluggade till prov. I anatomi och fysiologi. Skittråkigt! Utanför hörde jag barn och vuxna, hundar och ja. Valparna... varje dag. Kunde ju inte låta bli att gå ut och gosa med dem! Underbara jue!

En av valparna kom ofta över till oss. En valparna kröp in uti benen, skulle vara riktigt nära. En av valparna var den som sökte kontakt... Denna lilla valp blev mycket omtalad i vår familj. Kunde vi? Skulle vi? Klarade vi av det? 

Så en dag bestämde vi oss och då var det ju det här med namnet... hm... en massa förslag kom och så en dag, en vårdag då vi alla var ute vid valparna, så kom det. Han låg på gräset, på rygg och hade en cigarettfimp i munnen. Såg ut som att han rökte. Efter lite udda förslag som "Fimpen" .. inte passande... så var det Adrian som kom på: jag tycker han ska heta Smoke. Och så blev det.

Från början tänkte jag att självklart skulle jag träna honom! Jag menar, schäfer och rottis i samma hund kan ju bara bädda för mycket träning. Efter ett par år gav jag upp. Han var inte ett bruksmaterial och ville hellre vara knähund. En familjehund som bara fick vara som han var. Och hur han var! Haha... Han smet ofta från huset. Sprang till kossorna här borta, åt och ja, rullade sig i skiten. Mindre roligt kan jag meddela. Han avskydde att bada och duscha, en riktig liten skitjycke <3 Fram till sista året... då ställde han sig  frivilligt i duschen. Han hade väl äntligen upptäckt hur skönt det eg. var...

Smoke älskade att bära. Pinnar, kottar, koppel... ja allt. En apportör var han inte! Nä. Man kastade, han sprang, han fann, han sprang lite till men aldrig tillbaka. En liten knäpppis! En liten scooby-doo som grannen sa... 

Första året vi bodde här i huset var huvud för stort, öronen fladdrande och tassarna oproportionella till resten av hunden. Som en liten scooby-doo skuttade han på gräsmattan och såg så där allmänt gulligt korkad ut. 

Hur än jag tränade, lärde han sig nog aldrig vare sig sitt eller ligg som han borde ha haft. Jag brukade skratta och säga att det tog han 5 år att lära sig sitt. Ärligt talat, det tog nog säkert så länge också :-P

 Han växte till slut och blev en riktigt ståtlig och fin herre! Hans favvoställning var alltid att ligga. Gärna i solfläckarna på golvet. Vintern var inte hans årstid... Så fort solen började visa sig på våren så invaderades vardagsrummet av älskade Smoke som slängde sig ner i solen. Varmt och skönt. 

Så naturligt nog var bron, på sommaren, en av platserna han gärna la sig på. Hur varmt det än var...

Han blev min bästa vän. Han blev den som fanns där då jag blev sjuk i fibron, som år efter år har blivit värre. Tack vare Smoke har jag gått an här hemma. Städat. Ni vet, han hårade en del! Haha... Men då fick jag hålla igång, om än jag svor lite grann... Det är nyttigt för mig att hålla igång kroppen, att inte stelna. Ofta, ofta kom han till mig där jag låg i soffan. La sitt stora, mysiga huvud på min mage. Sneglade upp på mig och viftade på svansen. Antingen var det mat, nåt mer han värdesatte mycket högt!, eller så var som för att säga: "matte, det är dags för din promenad. Du måste röra på dig lite..."

Smoke var den som fick mig att må bra då jag mådde som sämst. Smoke var den som fick mig att ta mig själv i kragen, vare sig jag ville eller inte. En bättre "pushare" får man leta efter! Till och med sista tiden, då han troligen var mycket sjuk och själv hade ont... fick han mig ut på en daglig promenad. Tänk hur stark han var. Vilken styrka att hjälpa någon annan fast man är så dålig själv... 

Jag har lovat mig själv att fortsätta gå på promenaderna. Hur ont det än gör i kropp och själ. Jag har lovat mig själv att åtminstone försöka, sluta röka. Jag har lovat mig själv att försöka må så bra jag kan. Allt för Smoke. Allt för den älskade jycken som gjorde allt för hjälpa mig. Utan att jag visste... 

Till slut gick det inte. Till slut tog cancern över. När han började hosta i början av juni, då var det nog inte kennelhosta. Veterinären sa: det var nog en tröskel över till det sämre... Jag hade ingen aning. Full i onda tumörer som spridit sig i hela hans lungor. Som gjorde att hjärtat inte orkade som det skulle... Jävla cancer.

Igår 7/7 - 2014 kl 09.30 tog vår älskade jycke sitt sista andetag. 

Alldeles för plötsligt. Alldeles för tidigt. Nu har himlen fått en fin hundängel. Hans tassar har tystnat för alltid. Alldeles för tidigt... <3 Sov gott min älskade jycke!

Utmana mig själv?

Har ju snart semester, eller snart å snart, men om tre veckor. Och endast 10 nätter!! Var bara tvungen att tillägga det. Då kommer jag vara ledig i 34 dagar sammanlagt och förmodligen ha en hel del tid till övers...
Jag har ju pratat många gånger om att jag skulle vilja börja träna igen, men orken finns inte, energin finns inte och tyvärr är jag nu så nedbruten muskelmässigt att jag ärligt talat inte tror det finns nåt kvar. Ja, förutom till att röra sig då.
I flera års tid har försökt börja med träning och oftast då jag har semester så att jag ska ha ork över till det. Vill ju så gärna ha lite bättre fysik och klara av mitt jobb... Men så fort jag har börjat om att jobba, har allt fallit pladask och inget mer har gjorts. Detta har gjort mig ledsen och inte speciellt villig till att ta upp nån form av träning heller. Fast jag vet att det vore nyttigt för mig.

Så. Då googlade jag idag och fann denna sida: http://30dayfitnesschallenges.com/  Där det finns dem här utmaningarna på 30 dagar som väldigt många har gjort. På den här sidan fanns det lite av varje och jag fastnade för två stycken varav den ena kanske blir något för tung för mig... men tänk om jag börjar med den ena och så månaden därpå gör jag den som är tyngre? Liksom för att ha fått upp lite styrka och kanske även lie kondition?
Min tanke är att jobba natt ett tag till och träna på mina lediga dagar. Ge mig fan på att klara av det! Det betyder då även att städning av hemmet inte kommer att hända lika ofta som nu. Men så blir det ju. För min del går det inte att göra både och... inte varje dag i alla fall.

Dessa två handlar det om:

Det är ju då den nedre som är lite mer... och inte så lite mer... men det är varierande övningar och det kan ju iofs vara bra för min del... Vet inte hur jag ska göra. Men vad tror ni? Ska jag som är helt otränad, har värk och så, börja med den övre och se? 

Kom gärna med förslag!

Ha en bra dag allesammans!

Tjingeling

Dag 3, fast 2

Såå... då har det gått snart två dagar sedan beskedet. Smoke är inne på sin tredje dag med antibiotika. Det var ju så tur att jag hade en förmiddagstid hos veterinären och kunde ge första dosen redan kl 11.
Redan måndagskväll var han som en ny hund. Hälsade på alla som kom, viftade på svansen och jag hade lyckats få i honom maten. Igår fortsatte det och det är ett bra tag sen jag såg han så där. Ut flera gånger för att lukta på gräset, titta sig omkring, hälsa på dem som kom. Och så åt han två mål mat! Det har inte hänt på nästan 2 veckor. Visserligen hade han feber igår, 39,3 men det verkade inte bekomma honom så värst mycket. Visst, han var inte exakt som han brukar, men piggare ändå. Men jag tror det är ett litet bakslag idag... har fått i han antibiotikatabletterna, men han luktade bara på leversnittarna. Ville inte ha dem. Har alltså gett han goda leversnittar samtidigt och även i maten för att han ska äta... Men denna gången gick det inte. Ska kolla febern sen och se.

Själv har jag fått sova lite. Å inte så lite heller! Sov otroligt lite fredag, lördag, söndag och måndag. Så till igår sov jag drygt 10 timmar! Var så utmattad efter all oro, nedstämdhet, jobb, lite sömn och mindre roliga besked.
Har en ledig dag idag, så också igår, imorgon och först på fredag kväll går jag på nattpass 1 av 3.
För tillfället sitter jag i soffan med en kopp kaffe, det är tyst, lugnt och skönt. Tjohalia sover sin andra natt på soffan... vet inte varför. Men tror det handlar om Smoke. Hon är rädd att nåt ska hända och förmodligen känns det tryggt att sova här nere.
Hade tänkt försöka hitta på nåt idag, men har ingen aning om vad. Igår hade jag tänkt att jag skulle sätta igång att göra om skrivbordet jag fick av brorsan. Men tjohalia vill ha det som det är. Gissa vad hon istället vill? Hon vill måla om väggarna i sitt rum. Till vita. Men å andra sidan är det nästan lättare än att göra om skrivbordet, så varför inte? Tror hon börjar känna att lila väggar är lite för "barnsligt" för hennes del och jag antar att det är dags att göra om hennes rum så att det blir något mer ungdomligt. Jaja. Bara kavla upp ärmarna!

Tjingeling!