fredag 27 september 2013

Allt som glimmar är inte guld

Det som göms i snö...
Vi färdas genom livet och lär så länge vi lever. Vilka val vi gör är beroende på föräldrar, uppfostran, miljö och arv. Vad tillåts vi göra, vad tillåts vi säga och vad blir vi förlåtna för att sedan kunna gå vidare? En del mottas av prövningar, mest hela livet. Svårigheter och hinder som kan vara svåra att ta sig förbi och över så att livet sedan kanske blir till det bättre. Allas historia skiljer sig åt och vad vi gör med det vi fått "serverat", oavsett hur illa det kan vara, avgör hur vi sedan själva blir som personer, vuxna individer och kanske föräldrar. Det viktiga är att inte förglömma att vi hela tiden lär och aldrig någonsin blir fullärda.

Att lära sig innebär även att lära sig om andra. Många gånger är det inte vad det ser ut att vara. Många gånger får man omvärdera intryck, händelser, situationer för att förhoppningsvis ställa om det negativa till det positiva. Ibland är det inte som det ser ut att vara och dem gångerna är det lätt att man blir eller blivit sårad till den grad att det är svårt att omvärdera. Svårigheter att ställa det "till rätta" och fortsätta sitt liv efter den utstakade bana man tänkt. Men de flesta förändras och ändrar sig allteftersom de växer upp. Emellanåt till det sämre, mer ofta till det bättre. Återigen handlar det om att lära sig av historien och inte låta den upprepa sig om den är av mindre bra slag. Ungefär som att inte låta sig bli misshandlad av sin partner då man en gång levt i ett sådant förhållande. Eller att inte ta det där sista glaset med alkohol för man vet att det kommer göra en mycket dålig dagen efter... Men det är svårt att lära sig. Tydligen.
Något som är svårt är att lära sig då det gäller något man inte kan "ta på", exempelvis tilliten och tron på andra människor. När tilliten får sig en törn, en skada eller raseras helt, kan det vara i stort omöjligt att återuppbygga. Kanske får man då förlita sig på att personen som åsamkat skadan har lärt sig. Ändrar sig, växer och mognar, lär av historien. Tillit och respekt gentemot andra är nog det viktigaste egenskaperna man lär sig. Dock svårt att lära sig om man inte får det i gengäld...

För att få och framförallt kunna ge en annan en andra chans, behövs det en öppenhet, en kärlek och omtanke av andra som låter oss få styrkan att ta emot och ge det som krävs. Våga lita, våga öppna sig, våga låta sig lita och tro är det största vi kan göra som människa. Det bästa vi gör i livet. För hur ska man annars leva livet? Hur ska man annars klara av att ge och ta? Chansa i livet, ta steget och se om rikedomen blir din. För vem vet om det som glimmar verkligen är det guld du så gärna vill ha.



lördag 21 september 2013

Lördag hela dan

Funderar lite  på vad jag ska göra idag, samtidigt som jag tycker att ledighet inte behöver vara lika med "att göra nåt". Tanken är väl att gå ut och kassera dem sista två planteringarna som är alldeles vissna. Gör ju som ingen nytta och inte är det vackert heller. Och så lite skitgöra på det då! Alltså, plocka upp hundskiten på gården. Eg. enda nackdelen med att bo i hus med gård... Blir så lat att hunden får släppas ut för att göra sina behov, istället för en liten runda varje gång.
Tjohalia fick då en kompis och de leker för fullt, så henne behöver jag inte roa idag. För första gången någonsin steg hon upp vid 6-tiden (??!!). Hon berättade att hon blev kissnödig och sen kunde hon inte somna om. Tänk om det vore så här enkelt på skoldagarna? In my dreams. Fast det är bra för då behöver det inte bli så sent ikväll och sen inte så sen uppstigning imorgon, vilket resulterar i en trött dam imorgon kväll. Hoppas bara att min plan funkar. 

I övrigt knatar livet på i vanlig takt. Märks att hösten gjort sitt intågande hos oss. Inte bara i alla färger, regn och rusk, utan även i min kropp. Trött, håglös och ont. Ska ta och köpa in vitaminer och tillskott för att boosta kroppen lite. 
Nä, hörrni. Det här duger inte! Ut och göra det jag ska så kan jag slappa sen ;-) Det finns kaffe här om nån blir sugen på det och lite surr förstås. 
Ha en bra dag!

Tjingeling!



(lånad bild från google)

fredag 13 september 2013

Djuriska funderingar

Förstår inte riktigt vad som har hänt med mig, men jag har börjat se oerhört mycket djurprogram. Det kan handla om djurparker med bäbisar, djurparker med tigrar, sjölejon, flodhästar och andra djur. Vissa program är dokumentärer, eller de som räddar djur och rehabiliterar dem ut i vildmarken. En del program handlar om de som jobbar med djur i afrikas stora parker. Givetvis blandar jag upp det här med svenska programmet djursjukhuset och självklart följer jag det mesta som visas med Cesar Millan. Dag ut och dag in. Har i och för sig alltid tyckt mycket om att se program med djur, men det var många år sen sist jag var så här... Och så är det givetvis det här programmen då de visar annat, som exempelvis dem här som är extrema och håller på med vilda djur för nöjets skull. Ni vet, brottas med alligatorer, tjusar cobror, lever med djur som ska vara vilda - chimpanser, lejon, stora giftormar o.s.v. Givetvis händer det olyckor också, inte sällan med dödlig utgång.
Just nu ser jag ett program där det är en som reser land och rike runt och pratar med människor som håller på med diverse. En med en "tam" alligator som han kallas sig "pappa" för och så en massa giftiga ormar. I Indien pratar han med ormtjusare och berättar att många ormar får igensydda munnar, giftkörtlarna borttagna, eller tänderna avhuggna. Indianer som "brottas" med alligatorer och på Fillippinerna föder de upp s.k kamptuppar som slåss en massa. Det är tydligen en jättestor sport där. Sådant här begriper jag mig inte på... Hur kan man tro att en alligator kan bli "tam"? Eller nåt annat vilt djur för den delen? Brottas med dem, hur respektlöst är inte det? Och alla dessa stackars tuppar... Och ormar... Skakar på huvudet och förundras över hur människan är funtad.

Jag skulle vilja jobba med djur, gärna vilda djur. Som på det där programmet Hope for wildlife, där dem rehabiliterar djur som är föräldralösa, hittats skadade eller sjuka för att sedan släppa ut dem igen. Hur vackert är inte det? Eller på dem där stora parkerna där de försöka rädda arter som är utrotningshotade, eller nära inpå. Har funderat på det rätt länge nu... min vilja att jobba med djur. Den har jag haft sedan jag var liten. Första gången då jag var ca 9 år och min mamma hade flyttat till sin nuvarande man. Då hade hon en Collie som vaktade maten nå fruktansvärt mycket! Visade tänderna, morrade hejvilt och det långa håret blev väldans fluffigt. Matplatsen hade hon under trappen där det var ett redigt utrymme. Trappen hade sådana där mellanrum (typ som en stege). Där satta jag mig, alldeles stilla och tyst tills hon slutade. Sen flyttade jag mig och satte mig intill henne. Efter ett tag kunde jag klia och klappa henne utan att hon rörde en min. Lite Cesar Millan-aktigt va? ;-)
Min kanin som jag fick då jag var 10 var en riktig vilding. Han var den enda i kullen som vägrade komma fram, skuttade undan och gömde sig. Det tog mig ett halvår innan jag kunde röra honom. Började med att sitta och prata med honom, hålla handen i buren och tog det lugnt. Steg för steg. Det slutade med att han var så tam att han sprang lös på gården under somrarna. Under hans sista två-tre vintrar hade jag han inne. Där fick han skutta runt på golvet, utan problem! Han gjorde volter i luften på somrarna, grävde ner sig i den svala jorden i rabatterna och kom då man lockade/ropade på han.

Av nån anledning har jag lyckats knyta band med dem där djuren som kanske andra haft svårt för. Hunden, kaninen och jo, en katt som mamma hade också. Haha! Till och med en dvärgtupp fick jag till en mycket social och mysig liten en.
Det jag har tänkt på en del är det där med den naturliga instinkten som Cesar Millan pratar om. Ibland undrar jag inte om den är mer viktigt än vad man kanske tror. För det där hände då jag var barn. Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag börjat tänka. Jag känner inte efter, följer inte min instinkt.
I tidiga 20-års åldern hade jag en handhund. Var ibland hundvakt åt två till hanhundar och en sommar hade jag en hanhund som typ foderhund. Så 4 st okastrerade hanhundar i stor storlek. Lätt som en plätt!
Förstår ni hur jag tänker? Nä. Det är nog omöjligt! Hahahaha! .... Vet eg. inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, men så är det då jag låter tankarna flyta fritt.

Nu slutar jag då att spinna vidare på det här för sängen kallar på mig. Känner att jag behöver sova ordentligt om jag ska orka med min jobbarhelg.
Sussa gott!
Tjingeling!



torsdag 12 september 2013

Funderingar så här på kvällen

Har mycket funderingar för tillfället och har därför inte skrivit så mycket. Det mesta handlar om jobb, min värk, mående och hur framtiden ska se ut. Måste erkänna att jag blir nästintill deppad av att tänka på det, men försöker hitta en väg som kan passa mig. Försöker se det ljusa och bra, det positiva. För det mesta funkar det och leendet är fort på plats igen! Dock försvinner inte tankarna...
Tänk att efter snart 33 år i livet har jag fortfarande inte bestämt vad jag vill bli då jag blir stor. Haha! Fast jag vet att jag inte är ensam och det finns de som är äldre och som även de funderar.
I övrigt har förkylningen som går även hittat hem till mig. Startade så fint i helgen med en gnutta halsont och stegrade allt eftersom, natt efter natt. Fortsatte med snor, sen med ordentligt nästäppa som följdes åt med en även täppt hals. Och så kom hostan som ett brev på posten. Trodde i min lilla värld att jobbet skulle kunna utföras med galans i tisdags, men när klockan närmade sig mitt på dagen ringde jag chefen. Tur var det för sen däckad fröken Anna i soffan. Gjorde mycket lite den dagen, typ middag. Likadant i går. Det gjorde tydligen susen för idag vaknade jag med snor, men ingen täppa, lite hosta och minimalt med värk i kroppen. Tjohoo!! Så dagen har varit fylld av besök med kaffe och surr, promenad med jycken, handling, matlagning och faktiskt en hel dag i vaket tillstånd. Inte illa!
Imorgon ska jag ta det lugnt så att det inte blir sämre för i helgen vankas jobb med start på lördag kl 14. Före det ska jag hämta hem pappa och hans fru från tågstation i Ä-byn. De har vart å rest lite. Tycker absolut att dem kan göra det lite mer ofta. Gör dem nog bara gott <3

På tal om resa tycker jag det är på tiden att kanske jag å Niclas tar och gör nåt sådant... Inom Sverige går bra, men jag tror att fara på en weekend eller nåt, typ Prag, Paris, Barcelona eller varför inte Venedig, Florens eller Rom? skulle vara toppen! Upptäcka lite, må gott, äta gott och bara vara vi två. Men, men. Pengar betyder mycket i sådana här fall och till saken hör att annat ligger etta på priolistan. Fasen å att man ska vara så duktig. Tänk om vi för en gångs skull bara kunde leva? Njuta av det vi har? Nä. Här ska vi vara duktiga istället. Och vad ger det i slutändan? Åssit. Jo. En toalett på övervåningen, lister i rummen som inte har det (och inte har haft på 5 år) och en nyare bil. Det där med bil är ju också ett jävla gissel. Vi vet vad vi har. Dem går att laga billigt, inte speciellt billiga i drift, men ja... ni vet. Gamla godingar! Samtidigt vet vi att det behövs en nyare bil, fräshare, starkare, bättre komfort och billigare i drift. Men vad?? Vi är ju som inne på en del märken och så, men tänk om vi köper grisen i säcken? Ett måndagsexemplar? Då är det inte kul längre.. Vi, framförallt jag, är mycket försiktig och vill gärna ha kvar det som är bra. Men vem säger att det inte kan bli bättre?

Nä. Nu är det dags att sluta svamla för den här gången. Ska glutta tv en stund och försöka koppla bort min rusande hjärna.

En mysig kväll önskar jag er alla!
Tjingeling


(bild lånad från google)


tisdag 3 september 2013

Det här med att vara rasist och att tycka olika = går hand i hand?

Delade igår en text på facebook som är skrivet av en tjej. Många har delat den och tycker likadant. Och så finns det många som tycker att hon är rasist.

Att skriva att man inte är rasist brukar liktydas med att man är det för om man skriver det så vill man försöka, ja, övertyga att man inte är det. Tyvärr har det blivit så illa att många måste skriva eller säga det för att inte missförstås.
För min del är jag less politiken här i "mitt" land, Sverige. Jag är less på hur landets ekonomi används, eller kanske ska jag skriva "våran icke existerade ekonomi"? Jag är less på vad som händer här och många gånger har jag tänkt att kanske är det på tiden att fly landet.
Det här handlar till liten del om invandringspolitiken. Inte människorna i sig, utan politiken. Att försöka hjälpa så många andra när landets ekonomi så gott som är obefintlig, det förstår inte jag. Är det inte dags att hjälpa dem som redan bor här? Och det gäller ALLA. Oavsett varifrån man ursprungligen kommer ifrån. Det handlar inte om att "kasta ut nån" ifrån det som har blivit ett hem. Det handlar om att stanna upp, tänka till och försöka rätta till, fördela om och ställa det här landet "på fötter" igen. De områden jag tänker på är: skola, vård och omsorg, arbetstillfällen, kunna behålla de stora bolagen här utan att sälja ut dem. Hjälpa de som är fattiga och utstötta, bidrag till forskning o.s.v. Det finns så oerhört mycket! Självklart ska vi hjälpa andra som kommer från drabbade länder, som har det svårt och behöver vårat stöd, men kanske vi kan lugna ner oss lite? För en dag kommer det här landet att rasa ihop och vet ni vad? Då kan vi inte hjälpa nån... För som det ser ut idag kan vi tydligen inte ens hjälpa de som behöver hjälp och redan bor här.

Nu vet jag att det är en del som kommer läsa den här texten och direkt tänka "rasist!!" och peka finger på mig. Men vad är egentligen en rasist? Vad menas med ordet "rasism"?
Idag så har ordet "rasist" en annan betydelse än ursprunget. Alla som tycker något som inte stämmer överens med att vara "icke tyckande om nånting" är rasist.
Så här kommer en förklaring:

Rasism = en uppfattning om att människosläktet skall delas in i ett antal distinkta raser utifrån utseendemässiga attribut (med finare ord: fenotypiska skillnader) d.v.s hudfärg, ögon, hår..m.m. Det är ett antagande om att det finns ett samband mellan dessa fenotypiska skillnader och nedärvda mentala och intellektuella anlag. Man tror att dessa nedärvda anlag är typiskt för alla inom samma grupp/ras. Och man är övertygad om att det finns en hierarki beroende på kvalitén på dessa nedärvda anlag. 
Man kan idag även kallas för "kulturrasist" där man tycker illa om hela kulturer. Vilket nog är mer vanligt än att vara som ovan. 


Jag lägger inte energi på att dela in människor i raser, eller tro att alla inom samma "ras" är si och så i intellektet och har vissa mentala anlag. Jag lägger inte energi i att tro att dessa anlag nedärvs så att alla inom samma "ras" är likadana. Jag kan inte bry mig mindre om sådana saker.
Det jag däremot bryr mig mycket om det är: ta seden dit du kommer. Det här landet vi bor i, Sverige, har ingen egen religion, egen kultur, eller eg. nåt som är "eget". Det finns inte mycket som är karaktäristiskt för Sverige, förutom att vi har en valfrihet. Vi har friheten att välja vad vi vill fira; så som midsommar, julafton... Eller varför inte ramadan, hanukkah (vet ej hur det stavas...). Vi får välja vad vi tycker om att äta: palt, surströmming, fiskpinnar, pizza, kebab, sushi, vegetariskt, röding, älg, fågel, blodigt, genomstekt, rått, LCHF, pasta, glutenfritt, laktosfritt. Vid det här laget tror jag ni förstått poängen. Vi får välja hur vi vill vara klädda: linne och shorts, klänning, kostym, bikini, helklätt från topp till tå (så har jag då på vintern... ). Vi får tycka vad vi vill, utan att bli kallad rasist. Tycker jag det är fel med mord så spelar det ingen roll vad mordet kallas för (ex. hedersmord), för jag anser inte man ska gå omkring och döda andra hur som helst.  Tycker jag inte om att djur slaktas genom att förblöda utan bedövning (ex. halalslakt) så är jag inte rasist - jag värnar om djurens rätt. Tycker jag inte om att kvinnor våldtas (kan vara att någon har en kultur som säger att kvinnor ska vara klädda från topp till tå och tycker hon var lättklädd), så säger jag: ett nej är ett nej. Du får inte "skylla på" att kvinnan såg "villig ut" på grund av klädseln. Gäller ALLA oavsett bakgrund. Där struntar jag också i kulturen och värnar om kvinnans rätt i samhället att själv välja hur hon vill klä sig och se ut.
Så vi har alltså en valfrihet, men även lagar och regler som ska följas så valfriheten har gränser. Sen spelar det ingen roll vad du har i bagaget, vilken bakgrund du har, vilket kultur du valt att tillhöra, vilken religion du har, så måste du följa landets lagar.

Är det nu någon som tycker att jag är rasist? Och i sådana fall, varför? Vid det här laget så anser jag att om fler tycker och tänker som jag skrivit ovan, att blir ni kallad rasist, be dem läsa om vad "rasism" egentligen är och be dem återkomma med konkreta fakta. Sedan vill jag även att ni som tycker jag är rasistisk, ge mig konkreta fakta och "bevis" på att jag faktiskt är det. Efter att ni har gjort det, kan vi föra diskussionen vidare. En liten tankeställare: om du som läsare tycker att annorlunda om något jag skrivit ovan, är det ok att jag kallar dig för rasist? Eller jag vet, om en som tror på judendomen tycker det är fel och hemskt att jag äter fläskkött, ska jag kalla denne för rasist då eller?

Tänk efter både en och två gånger innan du kallar någon för rasist.