Fortsätter på samma tråd som tidigare och halkade över ett inlägg på facebook. Det är en sjuksköterska som har skrivit där hon pratar lön, utbildning, specialistutbildning och arbetsdagen med allt ansvar. Håller med och förstår allt hon skriver. Under kommer ju givetvis en drös med kommentarer och det är dem som gör mig mörkrädd...
Det kan vara på tiden att vi berättar hur vi har det och förhoppningsvis är det någon som lyssnar och förhoppningsvis kan det komma till en förändring.
Som sjuksköterska innebär det att du har läst tre år på universitet, får en examen och en legitimation. Skillnaden mellan undersköterska och sjuksköterska är just det där. Legitimationen innebär att du får handskas med läkemedel, även narkotikaklassade sådana. Den innebär att du får koppla en blodtransfusion och den innebär att du ska vara "kostnadsmedveten" och se till att det du använder i ditt arbete inte kostar ditt landsting för många pengar... Legitimationen innebär rätt mycket. Allt utom att få, så att säga "lön för mödan".
Som de flesta vet så har jag gått över på natten för att prova på... mest för att se om det blir bättre eller sämre med min värk. Men detta ger mig även insikt om hur det är och kan vara nattetid på min avdelning. Alla avdelningar ser olika ut beroende på vilken patientgrupp man har. Vår avdelning hjälper till stor del äldre patienter med varierande grundsjukdomar och varierande inläggninsorsak. Det jag vet är att det här är en rätt "tung" avdelning där största delen av de som ligger inne behöver mer eller mindre hjälp. Det kan vara hjälp med att sköta sin hygien, ta sig upp och ner i säng/rullstol, följeslagare då de ska gå, matas och så alla dessa mediciner förståss. Det kan vara de som är akut förvirrade, dementa, så svårt sjuka att de är sängliggande ett bra tag. De kan ha stomier (påse på magen), tracheostomi (så de kan andas), eller "bara" ha det så pass att de inte klarar sig hemma med allt vad det innebär. Med andra ord: väldigt varierande! Och väldigt många har fallrisk. Det vill säga att de är ostadiga på benen av någon anledning.
Vi är två sjuksköterskor på avdelningen nattetid. Visst, i vanliga fall så sover de flesta av patienterna, men det finns ett stort antal som vaknar x flera på grund av olika orsaker. Svårt att sova, behöver på toaletten, kanske väcker man dem för att ge antibiotika. De kan vara oroliga, ha ont och listan kan göras lång på orsaker till dålig eller nästintill obefintlig sömn på natten. Tänk er in i denna situation: vi märker att en patient har blivit blöt i sängen och denna behöver hjälp med allt. Så därmed måste vi båda in för att bädda rent och torrt. Under tiden är det en som har svårt att andas, tappar syret i kroppen och får panik. Samtidigt är det en tredje som kliver på en larmmatta, denna patient har stor fallrisk och vi vet att denna ska vi absolut inte lämna. Inte så lätt va? Här gäller det att vara snabb, prioritera rätt och se till att alla tre får hjälp så snabbt som möjligt. Vi är två stycken.
Dagtid är det något lättare när vi är 8 stycken personal, men väldigt ofta så blir lunchen sen (ibland inte alls), fikaraster kan bli sällsynta och det här med toabesök får man vara glad om man hinner... Kvällstid är vi 4 stycken på plats. Givetvis är det inte lika mycket som på dagen, men man ska aldrig tro att det alltid är så då vi ofta har inläggningar på kvällen. Anhöriga ringer gärna då eftersom de vet att då är "allt" klart vad gäller deras nära och kära. Ni vet ronden, provsvar, röntgensvar och vidare planering.
Helgerna är vi 4 stycken både dag och kväll. Gissa om det är stressigt och tungt dagtid? Då ska vi göra allt morgonarbete (precis som på veckodagarna), antibiotikor skall ges, prover skall tas, ronden kommer mitt i lunchen...
Det här skriver jag inte för att klaga, utan bara för att göra er som inte jobbar inom vården uppmärksamma på vad vi egentligen gör. Ingen har någonsin sagt att det är ett lätt yrke, oavsett om du jobbar som undersköterska, sjuksköterska eller läkare. Jag personligen tycker att detta arbete med att hjälpa andra är toppen! Jag känner att jag bidrar med något gott och att jag finns där för de som behöver det. Men. Jo, det kommer ett men. Lönen suger! Med tanke på det ansvar vi har borde det få synas i lönekuvertet också. I samma veva kan jag tycka att mer personal borde vara på sin plats. Varför dra ner där det behövs så väl? Rätt ofta känns det som ett omöjligt jobb att kunna ta hand om de sjuka på ett optimalt sätt. Det känns som att något glöms bort (mestadels är det inget, men känslan finns ändå) och stressen är påtaglig hela tiden. Under tiden vi jobbar får vi inte glömma bort att vara lugna, glada, trygga och alltid, alltid ge ett utmärkt bemötande. Oavsett hur tungt och stressigt det är.
Ni som inte tycker att lönen ska höjas, ni som tycker att "ni valde ju det här yrket och visste vilka förutsättningar ni har" och ni som anser att man ska vara nån "syster Nightingale", ni vet inte vad ni pratar om. Självklart visste jag hur det är att jobba som sjuksköterska. Självklart visste jag vilket ansvar det är och självklart valde jag det här yrket för att hjälpa. Men jag trodde i ärlighetens namn inte att jag/vi ska få kämpa så herrejisses mycket för att få bättre arbets- och lönevillkor. Vi tar hand om ERA nära och kära och en dag kanske DU själv blir sjuk. Jag kan lova att med fler personal och något bättre löner så kommer ni/vi alla få en mycket bättre vård. Det säger ju sig självt. Tänk att få ett avslappnat bemötande, tid och omtanke varje gång du behöver vård? Jag menar inte att lönen måste ökas till ett orimligt högt belopp, men en slant till är vi väl ändå värda?
