Men bete dig för f*n!! (ursäkta min halva svordom)

Vad är det med med människor och vanligt folkvett? Jag blev uppfostrad att vara trevlig och definitivt mot personer jag inte ens känner. Trevlig utan att vara falsk, trevlig i tonläge då man pratar, ge ett leende till den man möter, kanske hälsa lite artigt. Men det finns ta mig fan de som inte kan det! Otrevliga, sarkastiska och rentutav nästan elak i sin ton. Försöka sig på en diskussion utan logiska belägg, utan fakta och utan att eg. veta hur det ligger till är något jag inte tål. Och att sedan dessutom "hota" med en urbotat löjlig sak, gör mig irriterad. Nästan förbannad. Och detta av en vuxen person. Skulle fan kunna tro att hen inte fått sig ett ordentligt skjut hemmavid. Bitter. Det är ordet jag letar efter för bitterheten den dröp i stora sjok.Från hen menar jag, inte från mig ;-)

Men jag är fan inte bitter. Jag är.. Ja, jag vet inte. Irriterad? Ilsken? Förbannad? Nä. Inte det heller, utan nog mera likgiltig för tillfället. Dock har jag vart väldans irriterad! Tur känslor passerar rätt fort för min del och att mitt temperament är hett. För jag kan tända på alla cylindrar för att rätt snabbt lugna ner mig och skaka av mig sådant där. Ändå kan jag inte låta bli att häva ur mig hur patetiskt detta beteende är, så för att vara ärlig har min irritation kanske inte lagt sig än.
Men nu tänker jag vila. Ta det lugnt, skaka av mig det för jag kommer förhoppningsvis inte stöta på, eller prata med hen på ett tag. (hoppas jag!)Se lite serier, äta nå middag och mysa med min älskade karl. På tisdag är det dax för första nattpasset och fram till dess är jag ledig!

Ha en fortsatt underbar påskhelg.
Tjingeling!

En fantastisk vän!

Jag fick vara med om något som sällan har hänt mig. Kan tro att det nog aldrig har hänt för att vara ärlig. Stod och pratade med en riktigt god vän och berättade lite tankar och sådant. Vill inte gå in på detaljer. Vi stod ute, det var kväll och ljuset från brolamporna är inte dem starkaste. I min lilla bubbla tyckte jag inte att några känslor visades i varken tonläge eller i ansikte. Kanske sa orden mer än jag trodde?
För mitt i allt får jag en varm kram av min fina vän. Tänk att hon kunde veta att jag just då var i sort behov av denna då mitt inre är trasigt, men mitt yttre visar det inte. Det kan man kalla omtanke och kärlek. Det man kalla att vara uppmärksam på andras mående.
I vanliga fall brukar jag inte visa så mycket då jag har svårt att visa mina inre och mer ledsamma känslor "officiellt". Så döm av min förvåning då hon såg och/eller kände att jag nog var mer ledsen än jag själv förstod.

En underbar vän som jag hoppas finns kvar hos mig under en mycket lång tid framöver. Tack för att du finns! Du vet vem du är ;-)


Nu ska jag gå och sova efter ett kvällspass på jobbet. Försöka i alla fall. Sömnen har väl inte vart den bästa på sistone. Märktes då jag skrev ett sms: "Fan att jag skulle lägga schemat på den helg man ställer tillbaka klockan" ... Haha! Ja, lite smått trött är jag nog. Dagpass imorgon, ledig måndag och sedan är det dax för nattpass 1 av 4 på tisdag.
Tjingeling på er!

(bild lånad från google)

En blandad rubrik: jobb, träning, film... Bara välja :-)

Har två dagpass kvar innan jag går över på natten. Jag hoppas verkligen att det kommer att fungera som jag har tänkt, om än jag vet att det inte händer ofta. Första tiden blir nog suverän! Jobbar först 4 nätter, sedan ledig 8 dagar, jobbar 3, ledig 2, jobbar 4, ledig 7, jobbar 3 och ledig 7 :-D Kan väl inte annat än att tycka att det låter rätt okej. Eller? Efter det blir det lite kortare ledigheter, men tror att det går an det med.

Som jag skrev tidigare är det min förhoppning att kunna träna lite försiktigt, stärka kroppen och motionera så jag orkar. Tänk om det går? Vilken lycka! Tyvärr vågar jag inte ta ut nåt i förskott då det oftast blir pannkaka av allt då... Sen till sommaren har jag gått ner till 75% och hoppas på att jag kanske får lite mer ork då med. Kommer bara att ta ut 3 veckor semester i sommar också. Två i juni och en i augusti. Har märkt att det blir för mycket ledigt genom att ta ut alla på en gång. Känslan av att inte vilja gå tillbaka till jobbet infinner sig rätt kraftigt under sista lediga veckan... Det är väl så kanske att det är lättare att vänja sig vid ledighet, än vid att jobba.

Imorgon har jag tänkt att ta med tjohalia på bio innan det är dax för henne att åka till pappa sin för en vecka där. Vi tänker se denna film

Vad tror ni om den? Nån som sett den? Jag tror den är rätt skojig! Påminner lite om Ice Age filmerna och dem skrattar jag högt till. Humor på rätt nivå va? ;-)

Det enda som kanske "drar ner" den lite är väl att vi måste se den på svenska. Engelska versionerna är alltid bättre då vissa poänger försvinner då dem översätter.

Har sett Hotel Transylvania, typ 4 gånger både på engelska och på svenska. Superskoj! Det är en del  "blah blah blah" i den :-P

Nu blir det lunch för flickorna innan det är dax för kusinen att åka på en liten tripp med sin mor och far.

Hoppas ni alla har en mycket bra dag!

Tjingeling på er!

Är det någon som kan förklara?

Det här händer varje vår. Jag blir nedstämd, ofta på mindre bra humör, orkar inget och vill helst av allt bara vara ifred med täcket över huvudet. Samtidigt snurrar tankar på allt som "måste göras". Ni vet, städa upp i huset = vårstäda, tvätta upp vinterkläder för att lägga undan och så ska ju även gården numera städas upp. Man "ska" vara glad, lycklig, känna sig nykär, ha en massa ork... Men jag blir inte så. Förstår att det jag har är en form av "vårdepp". Alltså en årstidsrelaterad depression. Vanligare än vad man tror och händer många av oss. Men varför? Är det för allt överväldigande ljus? Kanske för alla "måsten"? Är det för att man vart låg en hel årstid och inte orkar riktigt med all energi som kommer med våren?

Så många frågor och så lite svar. Jag blir då bara snurrig. Nu har jag inte tänkt att lägga mig under täcket resten av våren och vill absolut inte vara osocial. Jag hoppas att ni som är mina nära och kära förstår att det inte är så jag menar. Det är mera en känsla jag får. Varje vår... Samtidigt så känner jag mig stundvis rätt glad ändå och vill gärna vara social. Udda!

Idag gick jag på en promenad med jycken. En rask sådan på ca 40 minuter. Efteråt plockade jag skit. Mmm.. jätteskoj. Det tinar fram nu så att säga. Och helt slut. Energin är helt borta och jag funderar på hur i h-vete jag ska klara av att städa och dona här resten av dagen? Nån mer som känner i igen sig? 

Tjingeling på er!

Jahapp. Och vilka traditioner har du vid påsken?

Då var det påsk snart då och med den följer en rad traditioner, nästan lite likt julen. Hittills har jag hört: måla ägg, pynta med en massa färgglada kycklingar, påskris som är pyntat. Äta en drös ägg, lamm är också viktigt på matbordet. Påskmust, given dryck! Och så gärna lite sill och potatis. Skinka kör en del med och det hittar man ute i handeln under namnet "påskskinka".  Var är tradition och vad är nutida påhitt?

Påsken är ju då kristendomens största högtid och härrör egentligen från den judiska påskfesten. Till minne av israeliternas uttåg ur Egypten... Att äta lamm kommer därifrån för att man då slaktade ett offerlamm. Detta för att dödsängeln skulle skona israels folk. Anledningen till att de ville skonas var att under samma tid så dödades gossebarnen, ni vet Farao. En hemske typ. Istället för att döda gossebarnen, dödade dem ett lamm, strök blodet på dörren och då trodde dödsängeln att gossebarnen var dödade.
Skärtorsdagen - sista måltiden, nattvarden.
Långfredag - Jesu korsfästelse
Påskdagen - Jesu uppståndelse

Kan ni gissa var påskriset kommer in? Man använde riset för att piska varandra, en påminnelse om Jesu lidelse. Men det är klart, vi gör ju inte så idag. På 1930-talet ändrades seden helt och hållet och man började pynta riset istället för att slå varandra med det. (här i Sverige alltså)

Vet ni varför man äter så mycket god mat under påsk? Det är för att man hade fastat i 40 dagar, minus söndagarna då. Denna mat, så som ägg och kött, fanns inte att tillgå under fastan. Därmed var det det man åt. Nu idag har det ändrats en del så fisk i alla de olika sorter är mer populärt.
Ägg. Det är nåt som funnits med hela tiden. Anledningen till mängden ägg är att det börjar bli ljusare ute och hönsten började värpa. Måla ägg är faktiskt en gammal kristen sed och kommer ifrån att man kunde ge bort ägg (förmodligen till de som kanske inte hade mycket). För att glädja än mer dekorerade man dem genom att måla.

När jag läser om traditioner, mat, vad man gör och inte gör så tillhör nog påsken en av favoriterna. Även om jag kanske inte gör allt... Vissa påskar har jag inte ens framme en liten kyckling. Men vi har på nåt sätt hållit kvar vid många traditioner och seder genom åren. Moderniserat ja, men inte helt olikt "förr i tiden".


Så med det hoppas jag ni alla får en underbar påsk!

Älska, glömma och förlåta är livets stora gåta

Tog ett beslut idag som jag tror jag kan bli bra. Hoppas går ju! Det här med beslut behöver inte alltid vara för evigt, en livstid och för all framtid. Ett beslut går att ändra, oavsett vad det handlar om. Kanske inte alla, men väldigt många. Dagens beslut går inte att ändra för min del, utan det står fast. Vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt, men antar att jag i slutändan kommer vara tacksam över det jag idag fixade.

Talade med en mycket klok kvinna idag som berättade lite kring hennes liv. I slutändan handlade det om en speciell person som betyder mycket för henne. Samtidigt som det kanske inte är 100% ok hela vägen, hela tiden... Men så säger hon så här: "ingen människa är felfri". Dessa ord är det många som har sagt, men innebörden av dessa ord slog mig hårt. Vet inte om det var för att det var just hon som sa det, eller om det "bara hände". Utan anledning.
Tänk bara då man säger att man älskar sin partner, inkluderat allt. Även fel och brister. Acceptans och respekt, inte göra om. Och ofta slutar det ändå med att man "gör om", "ändrar" och den personen man förälskade i sig är inte längre kvar. Nu säger jag inte att det är så för mig, men ni vet, det händer titt som tätt och kvar står den som inte ändrats och frågar sig vad som gick fel. Tror de flesta av oss vart med om det, eller åtminstone hört om det.
Idag förstod jag verkligen orden "ingen människa är felfri". Ungefär lika med "det är mänskligt att fela". Alla gör vi misstag, alla felar vi och ingen av oss är perfekt. Även om vissa kanske tror det.. Men tro är icke att veta! Eller hur? Sedan är det, lika viktigt som att veta att fela är mänskligt, förlåtselsen vi ger är lika mänskligt. Att kunna förlåta, glömma och gå vidare är oerhört viktigt för frid i själen. Ilska, irritation, frustration och andra negativa känslor, förgör oss som personer.

Så med det sagt, tänker jag fortsätta med min kväll och ta det lugnt. Vila upp mig och kanske återfå lite tro och hopp om mänskligheten. Är ni med?

Inget märkvärdigt

Söndagen lider mot sitt slut och jag med den. Eller nåt sånt. Förra veckan var en tung vecka med 5 arbetsdagar på raken, vilket är ovanligt för mig att ha. Nu i veckan endast 4. Imorgon, tisdag, lördag och söndag är mina arbetsdagar. Sen är de dax att gå över på natten i 10 veckor. Tror det kan vara bra för mig så jag får tagga ner lite och låta kroppen stressa ner. Risken finns att jag kommer gå i 190 knyck här hemma i stället och köra slut på mig på det sättet istället. Men jag lovar att ta det lugnt och att försöka dela upp sysslorna lite. Kanske finns det så småningom tid och ork över till lite träning? Vore så härligt!

Blir ett kort inlägg det hära. Tänker lägga min älskade flicka för imorgon är det skola. Sedan blir det att äta nåt och så isäng själv. Lyckades dammsuga, skura och torka lite här hemma idag, så jag passade på att renbädda också. Ska bli skönt att lägga sig. Visst är det väl ändå vardagslyx? Att få lägga sig mellan rena lakan och det doftar nystädat och rent hemma.

Ha det gott alla underbara!
Tjingeling på er!

Tänk va tiden går..

.. och jag låter mycket gammal! Haha... Idag så fyller min systerdotter 18 år. Hon blir myndig, kliver in i vuxenvärlden och får helt plötsligt vara med och bestämma om de som ska styra vårt land. Hon får köpa alkohol och tobak på affärerna och hon får dricka sig full på en pub. Körkortet är även det en del av vad hon nu får göra. Under dessa 18 år (måste ju betyda att jag inte är mer än.. hm... 24?) har det hänt mycket. Och med risk för att låta som en väldigt åldrig tant, jag kommer ihåg det som igår då hon var en liten bäbis och sov i min famn. Vill minnas att jag var duktig på att få henne lugn, söva henne och senare med åren då hon var en liten flicka, ja då var jag nog hennes favorit på många sätt och vis. Varje gång jag hälsade på sken hon upp som en sol och jag kunde sitta i timmar med henne på golvet. Testat gränser har hon också gjort. Hon provade skrika för allt hon var värd för att få sin vilja igenom. Gick mindre bra då jag gjorde likadant och skrek rätt ut. Har nog aldrig sett en unge bli så paff!
Ända till jag själv blev gravid och mamma så sa jag alltid att hon och hennes bror var mina guldänglar och till stor del känner jag likdant ännu. Många minnen har jag och det glädjer mig mycket att ha en plats i deras liv. Om än den blivit något mindre på "äldre dar".

Så jag hoppas nu min fina systerdotter, Jasmine, att du får en underbar dag och så ses vi senare idag.. Om ca 12 timmar skulle jag tro.

Ett stort grattis på din födelsedag önskar jag! Och jag hoppas att jag får ta del av många fler. Kram på dig!

Till den som vill läsa

Eftersom jag tydligen ska vara försiktig med vad jag skriver så kommer jag försöka att välja mina ord med stor noggrannhet. Jag vet vilka som läser min blogg (till stor del) och vet att mycket kan misstolkas och tolkas in i det som skrivs. Har jag ju som sagt redan lärt mig den hårda vägen...
Det här relaterar lite till mitt tidigare inlägg om "det elaka spelet", ni vet nog vilket jag menar vid här laget! Haha...
När jag skrev det där så var det årsdagen av min svärfars bortgång. Jag fungerar så, att när döden gör sig påmind, tänker jag på livet och dess innehåll. Allt möjligt kom till mig i tankarnas värld och slog ner som värsta atombomben. Händelser från det jag var liten, tonåren, nu. Både bra och mindre bra.
Allt som jag har varit med om har format mig till den jag är idag. Och ännu förändras jag, lär mig och utvecklas. Det anser jag att man gör hela sitt liv, oavsett hur länge man lever. Min lärdom av allt är att inte spela med andra människor, oavsett vad det handlar om. Hur väl jag lyckats har jag ingen aning om.
Jag har varit en av spelmarkörerna. Flera gånger. Kanske en av spelarna också. Jag har vart åskådaren och jag har vart "räddaren i nöden". Det sistnämnda har jag nog vart flest gånger då min roll i samhället, i min direkta omgivning, i vänkretsen och i familjen, oftast varit "medlaren". Den som inte vill ha konflikter, bråk och annat negativt i livet, utan istället försökt hitta förklaringar till beteenden, aktiva handlingar och sagda ord. Jag har ofta försökt se till att bråken uteblir, konflikterna stannar upp och det går att samsas.

Så mitt inlägg i tisdags handlade inte om en viss person. Det handlade om ett beteende som jag sett på nära håll och vet existerar i sin fulla prakt. Jag tycker att det där är en stor del i ens liv, för vill man kan man ta det där till oanade höjder. Ta politiken exempelvis. Visst är vi, "svenssonfolket", spelmarkörerna i det politiska spelet? Visst är en stor del av världens befolkning spelmarkörerna för de "stora och mäktiga som styr och ställer"? Det här beteendet ses överallt, dagligen. Här och nu, i vår direkta närhet hos bästa vännen, i kommunen, i landet och över hela världen.
Nu valde jag att dra ner på mina tankar och valde att beskriva spelarna i spelet som vi ibland kan se i vår direkta närhet. För det är det vi kan relatera till. Det är det vi kan förstå och begripa.

Jag vet att en del har tagit illa vid sig av de orden och det kan jag förstå. Jag vet att det svider då man kanske har sett beteendet själv och inte vill veta av det... Samtidigt tycker jag det är viktigt att kunna tänka till, rannsaka sig själv kanske? Och försöka öppna ögonen och lära sig något. Min förhoppning med det inlägget var att väcka tankar, kanske skapa en diskussion för att förhoppningsvis göra det lättare för någon där ute. Den förhoppningen kraschade totalt då käftsmällen jag fick sved rejält.
Än en gång. Det är ett beteende det handlar om, inte en person. Sen om ni som läsare kan relatera till någon ni känner, det kan jag inte göra något åt. Jag är inte ansvarig för andras tolkningar, tankar och inte heller beteenden och ord. Jag ansvarar enbart för mina.

Hur skulle ni ha gjort? Vad skulle ni känna?

Sitter och ser ett avsnitt av Boody of Proof där det är en kvinna som mördats. Denna kvinna har suttit inne för att ha dödat sin son och kastat han i vattnet. Dock släpps hon fri för att bevisningen (efter flera år...) inte håller. I slutet så visar det sig att det är mamman till denna kvinna som dödat hon och begravt hon levande i sandgrop.
Det här är ju lite extremt. Men om ditt/dina barn gör nåt riktigt hemskt, hur tror du att du skulle göra? Känna? Älskar man sina barn villkorslöst oavsett vad dem gör?
Alltså jag tänker så här att min dotter älskar jag villkorslöst. Skulle göra ALLT för henne. Med det menar jag att jag skulle se till att hon är frisk, har en god hälsa och lever ett bra liv. Tyvärr blir ju barnen vuxna och hur blir det då? För då ska de ju som börja bestämma själva och vi står där som åskådare och håller tummarna att det går bra. Eller?
Kan säga så här att min dotter älskar jag oavsett, men jag kanske inte alltid kommer att tycka om hennes beteende eller handlande. Det behöver ju inte betyda att jag inte älskar henne. Det här gäller alla mina familjemedlemmar.

Nä. Usch och fy för dessa tankar... Men jag kan inte låta bli att fundera på sådant här och i grund och botten är jag nog lite skraj inför framtiden och att min dotter kommer bli vuxen. Antar att det är sunt att man som förälder oroar sig lite.

Nu blir det då slötitta tv ett tag innan sängen hägrar. Sista arbetspasset imorgon för denna vecka! Ska bli skönt med två och en halv dag ledig. Förhoppningsvis blir det en eller annan dejt med en kär vän. Och så givetvis fira Jasmine, min systerdotter, på söndag :-) Haha! Märks att jag är trött... snacka om att hoppa i ämnen. Nåja. Ni kanske har överseende med det?

Tjingeling på er!

Skillnaden är inte alltid betydelselös

Passade på att flexa ut tidigare från jobbet idag och kom hem två timmar tidigare än vad jag skulle gjort. Så skönt! Har haft ytterst lite att göra och mest trippat omkring med en inre stress för att jag inga uppgifter haft. Så kom jag ut i friska luften med strålande sol, nästan ingen blåst, dropp från taken av den starka solen och is i luften. Precis som en riktig vårvinter ska vara. Underbart! Strosade mot bilen och tänkte att en lång, uttömmande promenad med jycken väntar då jag kommer hem.
Sätter mig i bilen och börjar köra hemåt. Ju närmare jag kom desto sämre blev det. Mulet, nån form av hagel/snö som faller i små skurar och så lite smått blåsigt. Fan. Typiskt. Tänk att det kan skilja så mycket på vädret då jag har... hm... kanske 3 km fågelvägen? kanske 4? Det är inte långt i alla fall.
Hur det blir med promenaden? Ja, den tar jag nog i alla fall. Mina tankar behöver rensas och min kropp behöver röras och lungorna är i stort behov av ett friskt syreintag. Jo, jag försöker övertala mig själv. Haha! Uppenbart? Lite.

Tjingeling!

Fri tolkning ligger väl i betraktarens ögon?

Att uttrycka mig med ord i skrift har alltid varit en del av mig. Redan som mycket liten skrev jag dagbok och senare blev det noveller, långa skrifter på datorn och nu på senare år en blogg.
Att få skriva av mig tankar och funderingar, inte bara prata om dem, har gjort att mycket lyfts från mina axlar och jag känner mig lättad. Som jag skrev i föregående inlägg, jag har vart med om en del. Både bra och mindre bra saker, som har format mig till den jag är idag. Om jag inte får skriva nåt som kan misstolkas, är det mycket som ska bort från denna blogg. Allt jag skrivit om traditioner, om tankar kring hundhållandet, raketer på nyår, försäkringskassans handlande och övrigt.Ja, då skulle det knappt finnas inlägg kvar. Jag skriver för att beröra, väcka tankar och känslor som jag själv handskas med titt som tätt. Som tidigare påpekat, jag är inte felfri. Inte alls. Och jag har många gånger skrivit utifrån mig själv och många gånger är det riktat direkt mot mig själv. Det handlar om en rannsakan, vissa gånger. Andra gånger handlar det bara om allmänt ordbajseri om vanliga tankar. För kom inte och säg att du som läsare inte har tänkt liknande vid många situationer? Jag sätter bara ord på vad många funderar kring.

Vad ska jag då skriva om, då det finns så mycket att prata och diskutera om, som kan misstolkas? Det går väl ändå inte att begära att jag ska tänka kring mina egna tankar och sedan fundera på om det kan misstolkas och folk blir sura? Det är väl ändå upp till dem?
Om jag läser ett inlägg nånstans som handlar om något jag tycker är bra och detta inlägg förkastar allt det, ska jag då begära att denna skribent tar bort inlägget? Bara för att jag tolkar det och uppfattar det på ett sätt som inte behagar mig? Då kan jag då säga att det är många som aldrig ska få skriva nåt. Eller har jag fel?

Det gör mig verkligt ledsen då folk tar mina inlägg personligt. Samtidigt som jag kan tycka att det är upp till dem. För tolkningen och uppfattningen ligger i deras ögon, inte i mina. Jag kan ju inte veta hur folk ska reagera då jag skriver eller säger nåt. Väljer man att reagera, då får man stå för det, men kom inte och hoppa på mig för det. Det är verkligen inte mitt fel att jag råkar skriva sådant som träffar rakt i hjärtat på en läsare. Jag kan omöjligt veta vad de personerna tänker och tycker  för att sedan akta mig för att ha en åsikt om nåt. Om man reagerar, tolkar och uppfattar det jag skriver som dåligt, håll det för dig själv. Det handlar då om DIG som läsare, inte om mig. Och tolkar/uppfattar man fel om det jag skriver, eller lägger in en egen betydelse, så ligger det problemet hos dig, inte hos mig.

Nästa inlägg kommer att handla om ingenting så kanske andra inte tolkar det också fel och hoppar på mig åter igen...
Kram från en ledsen Anna

Än en gång drabbas jag...

.... av vetskapen om feltolkningar om något jag har skrivit. För de som har tagit åt sig av mitt inlägg igår, gör det! Då har jag slagit huvudet på spiken. Det inlägget var riktat åt alla som känner sig träffade. Men det fanns ingen nämnd person i mina tankar då jag skrev och om det gjorde det, så var det ytterst privat och inget jag delar med mig av till omvärlden. Jag hoppas att ni som anklagar mig för det ni inte vet nåt om, tänker om och tänker rätt. Hade jag velat "hänga" ut nån på bloggen, hade jag skrivit namn. Så länge jag inte gör det, är det upp till ER läsare vad ni tolkar in i vad jag skriver.
Jag har, hör och häpna (även om jag inte vill erkänna det) , snart levt i 33 år. Jag har, hör och häpna, vart med om en hel del i mitt liv som i sin tur har gett mig en oerhörd mängd med funderingar. Funderingar och tankar kring livet i sig självt, beteenden, händelser.. ja, en jävla massa! MIN blogg är till för att släppa tankar fria och har aldrig varit till uppgift att handla om en enstaka person. Det har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra. OM jag menar en specifik person, skriver jag namn. Är det förstått?

Snuvad på vinsten i ett elakt spel

Det är konstigt det här med att många gör sig själv till ett litet offer. Är det ordet "tyrann" som ska användas då istället kanske? Försätter sig i en massa dåligheter för att sedan sitta och säga att man inte förstår vad som har hänt. För att efter det vara ledsen, sucka och inte meddela de som fortfarande vill lyssna att de minsann aldrig har gjort ett fel! De har minsann aldrig sagt det ena med tredje och de har minsann aldrig gjort nåt dumt. Givetvis görs detta på ett mycket snyggt sätt och där sitter man. Lurad. Och känner sig riktigt dum.
Kanske har man missuppfattat i alla fall och kanske är det så som dessa personer säger? Det kan ju vara så fast man logiskt, nånstans inne i sitt huvud förstår att nä, så är det inte.
Dessa personer som gör så här spelar ett spel där alla runtomkring är spelmarkörer som flyttas runt på en spelplan man själv inte visste existerade. Det värsta är kanske att spelmarkörerna ofta är personer som inte ens vet om det. Eller vet om det, men inte förstår. Eller är totalt lurade. Elakt!
Hur hänger det här ihop med att göra sig till offer? Jo, det är lätt. Det är en del av deras sätt att spela spelet och i slutändan handlar det om uppmärksamhet. Tyvärr förstår dem inte vad priset för uppmärksamheten är och de slutar aldrig. Dessutom är det en kort tid av uppmärksamhet också, så i min värld är det obegripligt. Men det finns många exempel. Så vad de gör är att vara så himla underbara i sättet att man tror vad de säger. För att de sedan ska säga nåt annat till nån annan... och sedan vända lite på steken för att spela spelet för att vinna. Tror dem. De sitter sedan och beklagar sig om än det ena och än det andra som har med detta att göra. Ibland direkt och ibland indirekt. = offer. Fast i själva verket är alla spelmarkörer offer för ett elakt spel.

Är det inte lättare att bara erkänna vad man sagt och gjort? Är det inte lättare att kanske bara låta bli? Men det är klar. Är man så hopplöst kåt på uppmärksamhet är det nog svårt att låta bli. Gissa vad? Det går att bli uppmärksammad på annat vis. Jag lovar. Tänk bara på de som spelar de här spelet och hur de till slut inte vet vad de själva sagt. De sitter som frågetecken då man "frontar" dem och sen sitter det där med ett fåraktigt ansiktsuttryck och "jag har ingen aning om vad du pratar om". Sen kommer förklaringen. Efter det "vända på steken" och sedan är det en lögn rakt igenom. Eller så har de sagt (eller gjort) så mycket till så många att de till slut inte klarar av att hålla reda på sina historier. Jag menar, ska man ljuga/snacka skit/skvallra kan man väl för fan ändå hålla reda på till vem man säger vad till.
Och så kommer offerspelet. Tyrannspelet. Runt som ett jävla ekorrhjul som vägrar stanna. Men till slut så tvingas det att stanna då fler och fler upptäcker vad som är på G och det blir en krasch utan dess like. Vet egentligen inte om jag kanske ska tycka synd om dessa personer... Å andra sidan försätter de sig själva i skiten och vill dem komma upp får de då skotta själva!

En önskan lika stor som nån annan

På sistone har jag läst lite extra om fibromyalgi. Läst vad andra har att säga på en grupp på facebook, googlat, tänkt och funderat kring denna "mystiska" sjukdom, eller syndrom som det faktiskt är.
En skriver att en läkare kallar det för "central störd smärtmodulering" och det skrivs om att det är ett neurostent syndrom, d.v.s neurologiskt  och cns - centrala nervsystemet har en mycket stor inverkan i detta. Man kan då kalla detta för en neurosomatisk åkomma.
Det är ju en bit på vägen med tanke på att det bara för 10 år sen var "en hitta-på-sjukdom", nåt psykiskt och nåt som inte existerade. Nu idag har det en egen klassificieringskod och är godkänd som ett syndrom hos WHO och reumatikerförbundet. Bara det att fibro är erkänt och godkänt som klassad sjukdom hos WHO så kan man ju förstå att det inte är nåt man hittar på...
Men tyvärr är det lika svårt som tidigare att diagnostisera och lika svårt att förstå varför man får nåt sånt här. I och med det så är det ju svårt att behandla och/eller hitta ett botemedel. Det syns inte på blodprover, det syns inte på nån röntgen och det enda man har att gå på är individens upplevelse och berättelse om den. Hade jag vart läkare, hade jag också tyckt det vart riktigt tufft att sätta en diagnos man inte kan se eller ta på. Men å andra sidan, vem vill ha det så här? Ärligt talat tror jag ingen vill ha ont hela tiden och känna sig meningslös och inte det minsta användbar. Eller?

Nå, kom till saken. Min teori är som följer att de som har livslång fibro är det personer som har ärvt det. En del forskning tyder på att man har minst en till person i den nära släkten som har haft det likadant. Jag har två. Min mamma och min farmor. Det som utlöser har man sagt är ett trauma, både fysiskt och psykiskt. Vanligen är den psykiskt och så till den grad att man då kallar det utmattningssyndrom. Det sägs att en del blir bättre, men de har troligen inte den ärftliga delen och då handlar det om ett utmattningssyndrom som utlöst smärtor i kroppen.
Och det som händer är att det blir för kraftiga och/eller överdrivna, samt för  många signaler från kroppen och hjärnan som till slut leder till utmattning av cellsystemet. Lite som en överbelastning som inte går att reparera... Man har helt enkelt inte vilat tillräckligt av/mellan/från den psykiska belastningen (kanske fysiska också?) och därmed inte hjälpt hjärnan att städa undan de mindre bra ämnena som bildas. De i sin tur har skapat problem.

Allt det här har i sin tur gjort att kroppen inte längre funkar som man vill. Och där kommer min rubrik in. Överallt hör jag och läser jag om folks träning, motion och aktiva leverne. Här sitter jag och kan inte... eller kan å kan, kanske jag kan. Men orkar inte. Jag blir sämre av fysisk belastning. Orkar inte då jag får en udda "mjölksyra" i musklerna efter en liten stund som ger värk och total utmattning. Jag klarar att gå för det är inte så jobbigt, mest skönt. Jag klarar möjligen lättare träning som inte belastar musklerna för mycket. Där stannar det. Min önskan är att få bli så pass bra att jag orkar träna igen! Jag längtar efter fysisk utmattning på ett positivt sätt där träningsvärken försvinner. Inte gör mig sämre... Jag längtar efter ett hårt pass med tyngder och kontrollerade rörelser. Då. Förr då jag kunde, var de bästa stunderna. Endorfinet, känslan av att ha "vart duktig", styrkan i kroppen, hållningen, självförtroendet. Känslan av att stå rakryggad och faktiskt göra det bokstavligen. Smidigheten och uthålligheten.
Jag avundas alla er som kan träna. Underbart.

Allt betalar sig, i slutändan. På ett eller annat vis.

Funderar lite på livet i allmänhet och har kommit fram till att det är dax att börja leva och njuta av det man har. Hade ett intressant samtal med en äldre kvinna som berättade om när hon var liten. Hennes farbror hade en bil, vilket då var ovanligt och bara några få hade råd. Hon log och ögonen glittrade då hon kom ihåg första gången hon fått kliva in i bilen och bara sitta där. Och nu idag har alla bil och ingen tänker på det.
Hennes tanke var att vi kanske tar mycket för givet och tänker inte efter på vad vi har. Mycket vill ha mer så att säga...
Det värsta är väl att även om man tänker på det här och kommer fram till att man har det bra, så slutar man inte konsumera i alla fall och ja, det blir mer helt enkelt. Ny bil, hus, nyare bil, tv-apparater, datorer, mobiler och så nya möbler, dekorationer och kanske en ny infart till huset...

Jag växte inte upp på det viset. Under min barndom fick jag lära mig att jobba för det jag vill ha. Arbete ger betalt och med det kan man, om det går, skaffa sig det man vill ha. Inget togs för givet och inget fick man gratis heller. Skulle det smaka så kostade det. Och det stannar inte där för jag fick även lära mig att allt arbete ger inte så att säga "lön för mödan" i form av pengar. Nä, ett tack, en kram eller kanske tid till annat kunde lika gärna vara betalningen. Är det därför jag ofta känner att mitt jobb ger så mycket mer?
Nu idag ser det inte längre ut så här utan det ges och det fås utan arbete, utan jobb och utan en fundering över huvudtaget. Men som den äldre kvinnan sa: vi vill ju ge barnen allt. Och det i sig är det eg. inget fel i.

Men visst missar vi att lära våra barn att handskas med livet? Det gäller ju inte bara ekonomin och att lära sig ett arbete, att jobb ger tak över huvudet, mat för dagen och kanske en ny bil. Det handlar ju om att kunna ta motgångar, arbeta sig uppåt i livet, att veta att man kan inte få allt...  Om du tror att du kan få allt du pekar på, slutar det inte med att det gäller allt? Inte bara materiella ting?
Även om jag tänker att jag ska förbättra mig så vet jag att det blir svårt att inte tillgodose min flickas önskningar. För "alla andra får ju" och hur förklarar man att det inte gäller här? Vad säger man för att försöka få sitt eget barn/sina egna barn att förstå att det gäller att jobba för det man vill ha.
Det här är svårt. Samtidigt som jag vill lära min dotter livets gång, vikten av ett bra arbete, att jobba och vara tacksam över vad livet har att erbjuda, så finns det så mycket yttre attribut som stör. Kompisar, media, nära och kära... Ja. Allt påverkar ju oavsett om man vill eller inte.

Så, istället för att brottas med dessa tankar och bli stressad, ska jag försöka visa min dotter det här, utan att "strunta" i hennes önskningar. Försöka hitta en balansgång som gör att hon förstår att allt går inte att köpas för pengar, man kan inte få allt man pekar på, men att jobba för det man vill ha lönar sig på ett eller annat sätt.

Omvända Skvaller Leken, kan det vara nåt?

Det finns en sida på fb som heter "Att överlista Jante" där en person vid namn Tomas Gunnarsson lägger ut lite tänkvärda texter och meningar. Eg. sådant man kan tycka är sunt förnuft och en "helt vanlig sak", men kanske är det så att vi inte inte alltid tänker till ordentligt. Vi behöver läsa och höra sådant där, påminnas dagligen för att kunna tänka om och tänka rätt. Allt vi gör startar med en tanke, en idé, en kunskap för att sedan uttryckas i ord, handlingar och beteende.

Och så läser jag detta:

Pröva att leka 

´omvända skvaller leken´. 

Se hur många bra och snälla 

saker du kan säga bakom 

någons rygg.

Så istället för att skvallra om bra saker tänker jag nu skriva bra saker om vissa utvalda personer, men utan att skriva namnen. Därav kan de som vill ta åt sig! Ok? 

Får mig att skratta, oavsett vilket humör jag ursprungligen är på

Kan jag dela mina innersta hemligheter tillsammans med

Har en humor som lockar till skratt. När som helst, var som helst och tror jag, hur som helst också!

Intelligent

Smart

Finurlig

Omtänksam

Full i kärlek

Pratglad, som jag då!

En person som får mig att tänka till, fundera, omvärdera och hjälper mig gå framåt

Fylld av ett barnasinne som många förlorar genom åren - kreativitet, energi och "det sitter inte fast".

Jag skulle nog kunna fortsätta i långa haranger och många personer i min omgivning. Jag hoppas och tror att ni vet vilka ni är! 

Min utmaning är nu: skriv i kommentarsfältet en eller flera bra saker om en eller flera personer, UTAN att ens tänka en enda tanke som inte är positiv. Det är faktiskt svårare än vad man tror... 

Tjingeling!

Kanske är det nån här som vet? Hjälp..?

Alltså, jag har i perioder ätit extra vitaminer/mineraler för att jag har fibro. Kroppen utsöndrar ju mycket, speciellt magnesium då den hela tiden är på "G" och stressad. Fick lära mig att, speciellt magnesium, är lämpligt att ta på kvällen. Eg. ska man tydligen ta det mesta av kosttillskotten på kvällen eftersom mage och tarm då jobbar med att fördela det i kroppen. Under tiden man sover. Magnesium verkar ju avslappnande så  då förstår jag att kvällen är en bra tid att ta den på.
Vissa naturläkemedel är ju inte lämpligt att ta på kvällen då man ibland blir en del pigg av dem.
Men frågan är då: om man jobbar periodvis natt, hur gör man då? Ska man ta magnesium innan man lägger sig på dagen då? Och andra kosttillskott, hur gör man med dem? Är det lämpligt då att ta dem innan man jobbar natt (typ de som inte är avslappnande) och så "svitscha" på intaget då man vänder på dygnet?

Ja, det blev många frågor, men är det nån som har erfarenhet av det och nån som vet vad "som är bäst"?

Skulle bli sååå tacksam över hjälp med detta!

Tjingeling!

Det har vart mycket "skit" på sistone...

...så därför tänker jag ge en liten positiv uppdatering om älskade jycken! Eftersom han nu i stort sett hela dagarna har fått använda en tratt (stackarn... han tycker verkligen inte om den!), så har såret på hans armbåge läkt och bulan/knölen är borta. Så tydligen var den nog "bara" en inflammationsknöl pga ett sönderslickat sår. Dock är ju den andra kvar... den han har haft ett tag. Får se hur jag gör med den.
Vad gäller hans kräkningar så har han inte kräkts under de här dagarna han ätit Andapsinet i alla fall. Man ska väl inte ropa hej än då vi knappt tagit oss halvvägs över ån.
Håller då tummarna att kräkningarna upphör och att vi slipper vidare utredningar, mest för hans skull. En hund vet ju inte vad som försigår och är oftast mest bara stressande.

Det där var väl positivt? Jag är då mycket glad över det och känner att mitt i allt skrivande och funderande kring skit, snack, skvaller och annat jobbigt, så ler jag. På tal om bananer: min dotter är så underbar! Tänk om fler fick lyssna på hennes kommentarer, hennes tankar och funderingar. Så många hon skulle kunna glädja och ge ett skratt. Tänkte på det i fredags då jag hämtade hon. Att det här är en flicka som kan få mig att skratta med hela hjärtat, älska så som jag aldrig kommer älska någon annat och få mig att le genom mina tårar. Oavsett.

Hoppas ni har haft en bra dag!
Tjingeling!

Snacka går ju bra..

Fick ett påstående om att jag skrivit att "jag snackar inte skit", vilket stämmer föga överens med vad jag verkligen skrev. I förra inlägget skrev jag "en person som sällan säger nåt jag inte menar". Lite skillnad va? Visst händer det att jag ibland säger nåt jag inte menar och i argen, ibland skvallrar jag och ibland säger jag nån struntsak.
Jag har aldrig försökt få mig till nåt litet helgon och kommer så aldrig att göra heller, MEN som jag skrev i förra inlägget också, så då det gått för långt sätter jag ner foten.

Såg en intressant status idag "vem kan man lita på idag?" och det funderar jag också på. Under alla mina år med allt som sagts, upplevts och allt som hänt runtom mig har jag lärt mig två saker. 1: ha en, max två personer du pratar med om allt och kommer det ut vet du vem som sagt vad. 2: allt annat du pratar om ska du kunna stå för och inte vara "rädd" för att det kommer ut.
Två enkla s.k regler. För min del så har jag stor koll på vem jag sagt vad till. De som vet mycket behöver inte veta allt och de som tror sig veta mycket är sådant många redan vet.
Nån gång har jag säkert sagt nåt till nån som jag säkerligen får ångra en vacker dag, men vad gör det? Då vet jag samtidigt att denna person inte går att lita på.

Så ett tips till er som är därute: rannsaka er själva först innan ni ger er på en annan. Tänk efter både en och två gånger... Det kommer jag bli mer noga med.

Nog är det väl ändå rätt märkligt?

Livet är märkligt. Människor är märkliga varelser. Världen är märklig. Fått mig en tankeställare som är både av godo och av ondo. Varför är det så lätt att skylla ifrån sig? Varför tycker en del att det är så lätt att säga saker och ting för att förstöra? Och varför gör man det överhuvudtaget?

För tillfället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, vad jag ska tro egentligen. Vem kan man lita på? Jag refererar tillbaka till mitt skitsnacksinlägg och funderar på varför man snackar skit. Är det så enkelt att man gör det för att man själv har ett ointressant liv och vill "krydda" det lite? Förmodligen är det så. Jag är en person som sällan säger nåt jag inte menar. Jag lyssnar ofta på vad andra har att säga och så är det inte mer än så. Och nu har jag förstått att jag är ett enkelt "byte" för i mångas ögon är så kallad "konflikträdd" med allt vad det innebär. Att bråka, argumentera, förnedra och vara arg hör inte min natur till. Men då det gäller, då det blir orättvist och då jag tycker att "nu räcker det", då räcker det. Då får det vara nog!

Det värsta är nog då man förnedras utav de som står en närmast. De man kallar för familj. Ett svek som inte går att mätas med något annat. Efter denna uppmärksammade upplevelse tänker jag inte längre låta mig trampas på och det finns några som kommer att få stå till svars. Jag är less... Jag är ledsen och förbryllad över att man kan bete sig hur som helst och dessutom komma undan med det. Ni som fortfarande tror jag är konflikträdd och aldrig tar en konflikt, ni tror fel. Men jag väljer dem med hjärta och själ, jag väljer mina strider och den här är en jag inte kommer låta vara i första taget.

Hoppas ni alla har en bra söndag. Min präglas av tankar som kommer bli hörda, så småningom.

"En man som heter Ove" - fylld av humor och känslor

Har precis lyssnat klart till denna bok som Fredrik Backman har skrivit. Fredrik är en person som bland annat skriver blogg på Cafe.se. Han skriver om sin vardag och olika situationer och händelser som sker runtom han. Humor blandat med ett uns allvar och det är många gånger jag har garvat rätt ut då jag läst hans blogg.

"En man som heter Ove"  har jag skrattat massor till, men även fält en och en annan tår... Den skildrar en vanlig man, ett vanligt radhuskvarter och en man som kör SAAB. En man som kanske inte är som alla andra... I mitt tycke är den definitivt värd att läsa alt. lyssna till, som jag gjorde.

"Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!

Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden."

Läs den!! Jag lovar att ni kommer få er en upplevelse fylld med känslor. 

Rekommenderas varmt.

Det där var ju inte så svårt

Bytte pass nu i veckan så jag fick två nattpass istället för en kväll och två dagar (bra byte!) och det var ju helt ok med tanke på att jag ska jobba natt under våren. (april och maj). Det mest intressanta var ju att se om jag kunde sova efter passen... Har ju inte haft lätt för att sova dagtid efter 12.
Efter första natten var det inte så lätt. Var i säng efter 08, vakna första gången vid 12 (surprice!) och funderade på att kliva upp. Men somnade om och steg upp vid 14 istället. Slumra sedan på kvällen en liten stund, men det blev aldrig nån djupsömn. Efter andra natten (igår), somnade jag då före 08 och vaknade inte förrän efter 14 då mobilen ringde. Yeeey!! En lättnad kan jag säga. Hade nog lugnt kunna sova en stund till om inte jag skulle hämta hem lilltjohalia och så.
Igår kväll/natt somande jag vid 00.30 och vaknade strax före 09 idag. Toppen! Att vända tillbaka dygnet visste jag inte skulle vara så svårt. Mest för att är det nåt jag kan, så är det att sova. Får bara hoppas det går lika smidigt då jag börjar jobba natt och dessutom har fler nätter på raken. Men det tror jag nog.
Kände mig inte lika stressad heller under natten och inte heller då jag skulle sova. Det är verkligen ett plus i kanten. Dock hade jag svinigt ont i kroppen igår, men det är klar, jag var rätt slut :-)

Idag är jag ledig, likaså i morgon och på måndag. Ska bli skönt med lite ledighet och bara få vara. Någon som är sugen på kaffe och surr? Bara höra av sig!
Ha en toppenbra lördag <3
Tjingeling

Vadå "grattis" på våran dag??

Det här med "nationella kvinnodagen". Den har ni väl alla hört talas om va? Idag 8 mars så ska det då vara "kvinnornas dag" och inte alla vet varför den överhuvudtaget finns.
Denna dagen instiftades 1910 för att uppmärksamma ojämnnställdheten i världen och kvinnors situation. Det hela började med kvinnors rösträtt och idag? Tja.. vi har rösträtt, vi kvinnor har rätt till mycket och man kan väl säga allt. Men jämnställdhet, finns den? På riktigt?

Ta det här med löner exempelvis och tänk på hur det ser ut. De flesta kvinnnor tjänar mindre än sin man, män generellt. Man pratar om att vi väljer olika yrken och att det då finns "kvinnoyrken" och "mansyrken". Men där båda parter jobbar då? Är det jämställd lön där? Får vi efter erfarenhet, eller efter könet? Ärligt vet jag inte, men däremot har jag funderat mycket kring olika yrken och lönen inom dem. Själv är jag som många vet, sjuksköterska. I sjukvården får vi inte mycket betalt och jag kan tycka det är synd. Vi ansvarar för människors hälsa och liv, är inte det värt mer? En del resonerar att man väljer det yrket och då ska man tydligen vara nån "Nightingale", le och vara glada över att vi hjälper andra. Men man väljer väl andra yrken också? Eller?

Det här med uppfostran av barn, ta hand om hem och hushåll med allt vad det innebär. Har det blivit bättre där då?
Nej. Ett rakt svar från mig då jag inte märkt nån skillnad. Jag jobbar 85%, tar hand om min flicka + resten av familjen varannan vecka. Större delen av hushållet tar jag hand om, d.v.s tvätt, städ, handling, matlagning... Varför? Är det rätt? Jag tycker inte ärligt talat inte det. I stort så ser det ut så här överallt. Visst är det så att vi kvinnor jobbar lika mycket som män. Men tydligen så ska vi fortsätta som tidigare och vara värsta hemmafruar. Så den tid vi lägger ner på jobb (oavsett om det är borta eller hemmavid) är gigantisk! Och jo, det finns undantag, som alltid.
Kanske är det mitt eget fel då jag inte säger till om "hjälp", men det handlar inte om det. Det handlar om att dela på ansvaret och inte om att "hjälpa" varandra.

Så "grattis"? Till vad? Att vi fått rösträtt och får jobba eller?

Just pay the price...

Jobbhelg med allt vad det innebär. Och så gjorde vi nåt trevligt igår och det var så härligt att bryta jobbhelgen lite. Blev bjuden på pizza och drack gott tillsammans med underbara vänner. Skrattade, surrade och bara var. Sådant behövs lite då och då... Drack inte speciellt mycket, typ 33 cl starkcider och 1,5 dl vin. Knappt. När jag gick och la mig så gjorde kroppen så förbannat ont!! Kändes som att den skulle sprängas och det var allt annat än skönt...Funderar givetvis på om det är alkoholens fel att det blev sju resor värre, eller om det bara var "slumpen". Brukar ju bli dålig om jag dricker lite mer än vad jag gjorde igår. Menar ju inte nu bara dålig i som bakis, utan dålig i kroppen med mycket värk, Men det är dagen efter. Inte två timmar efter sista intaget av alkohol...
Ja, det är väl inte så mycket att göra åt det utan bara fortsätta framåt. Eller hur? Så det tänker jag göra med nåt att äta och göra mig klar inför ett kvällspass.

Jo, förresten... har ni sett vad det snöat? Här uppe? Jisses...

Tjingeling