Tycker många beter sig ... ja vad ska man säga?

Har ni tänkt på hur andra beter sig? Eller hur man själv beter sig vid vissa situationer? Ponera detta: du har en kompis (spelar ingen roll vilket kön) och ni umgås, kanske är ni några till som umgås i samma "gäng". Denna kompis som du tycker mycket om, blir tillsammans med en annan person. Ibland kan det vara så att denna person är en som lätt faller in i "gänget" och blir en av dem. Ibland blir det inte så. Kanske tycker du att det känns (av vilken anledning som helst), att denna kompisens kärlek inte kommer att bli en del av din vänkrets.

Nåja. Tiden går och era sammankomster blir allt färre och färre. Till slut handlar det om nån enstaka gång per år. Kanske hörs ni bara via telefon. 

Man pratar om att man växer ifrån varandra, eller man har inte tid helt enkelt. Familj, hem och hushåll går i första hand, sen så räcker inte tiden till att ta hand om kompisarna, vara social och träffas. Det kan finnas många andra anledningar. Avstånd, kanske inte gillar kompisens "nya"... Eller så tror man stenhårt på att man glider isär. 

Kompisens förhållande vara i ett x antal år och så hux flux så gör detta paret slut, separerar eller skiljer sig. Då mina kära bloggläsare, då helt plötsligt är det många av vännerna som kommer tillbaka som till denna kompis och helt plötsligt är väldigt tjenis. Varför? Varför just då? Eller varför inte, denna kompis blir väldigt social, framåt och glad. Tiden stannar upp och klivet bakåt (till livet innan detta förhållande) är nära. 

Jag ska inte säga att jag är nå bättre än nån annan. Jag har betett mig så, ett antal gånger. Och vad nästan värre är, jag har vart och förmodligen är "kompisen". 

I ungdomen, under gymnasietiden, blev jag nära vän med ett helt "gäng". Vi hade skoj, umgicks, grät och skrattade med varandra. Hjälpte varandra och fanns där, nästan i vått och torrt. Så blev jag tillsammans med en kille som inte tillhörde gänget så att säga. Jag drog mig undan, umgicks med andra och så var det bra med det. Tiden efter gymnasiet var jag singel och försökte väl hitta tillbaka till det gamla gänget, men misslyckades . Kan väl säga nästintill katastrofalt. Blev tillsammans med lillans pappa och ja, därefter har det inte hänt mycket. Återfick kontakten med en av mina närmaste vänner och även den som vart min vän under mest år. Vi fick en suverän kontakt! Denna varade tills hon hittade sin nuvarande och flyttade härifrån. Numer hörs vi kanske en gång per år. Varför?

Efter separationen med lillans pappa träffade jag Niclas och vi var väl lite tvärsemot alla andra. Vi sa att vi inte skulle sluta vara sociala och träffa kompisarna. Gissa vad? I dagens läge är det väl inte så många kvar. Och i ärlighetens namn förstår jag inte vad det är som gör detta. Är det jag? Är det han? Vi tillsammans? 

Men en sak är klar, mycket handlar om oss och att vi inte tar steget som är nödvändigt. Skylla på andra är nåt jag tycker är fult och därför vet jag att jag/vi har oss själva att skylla på den knapra sociala kontakt vi har. För det finns nämligen ingen anledning alls. 

Planerna ändras inte!

Bara så där hade vi 11 ton matjord på gården och bara så där hade bästa svågern Peder vart här med traktor och hett ut allt på gården. Haha! Fort gick det.
Så nu ska det klampas ut lite jordklumpar, kratta till, dra stege, så frön och sätta näring och så givetvis bulta. Hoppas nu att detta tar sig fort och ordentligt!
Tänka sig. I år blir vi med gräsmatta och staket till altan. Kanske blir det lite mer också, men vet ni vad? Jobbet med dessa två projekt blir både tungt och långvarigt. Tycker inte vi behöver göra så mycket efter detta. Men vem vet! Blir jag rastlös under semestern kan vad som helst hända ;-)

På ett sätt känns det som att vi åter igen tagit på oss för mycket och när dem tankarna kommer, blir det motigt att ta tag i det. Men å andra sidan, nästa år har vi en gräsmatta. Det överväger allt det tråkiga och jobbiga.

Så. På med lite arbetskläder och bara he sig ut för att börja jobba!
Tjingeling!

Tror planerna ändras lite

Vi har sagt vad vi ska göra på gård och hus nu i sommar. Göra gräsmatta, bygga staket till altanen där uppe o.s.v.
Allt vi gör kostar. Ibland har det känts som att det kostar mer än vad det smakar. Den känslan är ju då inte det minsta kul.
Så nu har jag ändrat planerna lite. Måste bara berätta för Niclas först och höra om han tycker det är smart ;-) Mina planer är att vi gör staketet uppe klart, underspikningen klar på baksidan (den har väntat för länge redan) , lagar till fönstrena så dem håller några år till och gräver ner slipers runt infarten. Och så köper vi en grillplats eftersom vi båda längtat i massor efter en :-) Denna kan vi förbereda inför nästa år. Gör vi så här har vi kanske råd att göra lilltoan på övervåningen klar i höst. Det innebär i sådana fall att vi då "bara" har gräsmattan nästa år. Smart va? Kanske är det mer klokt att göra allt annat klart innan ett stort projekt som gräsmattan är.

Ska fundera lite till å sen prata med Niclas då han kommer hem. Han är å fiskar. :-)

Tjingeling!

Nu är mobilen laddad

Tycker visserligen att det kan vara rätt trevligt att bara ha radion igång då jag är ute och går, eller joggar. Men så ibland blir det lite trista låtar... Och så blir det trögt med promenaden. Så jag har fyllt mobilen med lite låtar, blandat från då och nu. Det roliga är att jag till och med tagit med låtar jag eg. inte tycker är så där superbra, men det går att sjunga med (om man vill) och det är rätt takt i dem och det är det jag behöver.

Ska på en och en halv timma fara på jobbet och göra helgens sista pass. Är sedan ledig i 4 dagar och tänker försöka röra på mig så mycket det går.

Tjingeling

Glad Midsommar!

Idag är det midsommarafton och jag gör min andra midsommarhelg på lasarettet och min, hm... tror det kan vara fjärde eller femte midsommarhelg som jag jobbar. Går bra det med! :-) Lillan ska ju ändå vara med pappa sin så då känns det som att det går bra att jobba. Dessutom är jag sen ledig 4 dagar från måndag. Inte illa det heller!
Men som jag längtar till semester! Känner efter dem här 3 dagarna av ledighet att det vore underbart med några veckor till... Känner mig slutkörd och trött. Men å andra sidan har det vart en hemsk vår och försommar för min del. Inte alls vart bra i min sjukdom, eller syndrom som det nu ska vara. Väderomslagen, kylan och lågtrycken har skapat kaos i kroppen och den värker mer än någonsin. Får hoppas på att det blir ordentlig sommar lagom till min semester då! ;-)

Jag önskar all en riktigt trevlig midsommar med allt som hör till! Nubbe, sill och givetvis sång och dans!
Kram på er

Min tanke är att vara duktig!

Ställde klockan på 8.30. Men plan var: stiga upp, ta med vovven på en liten joggingrunda. Sen frulle å kaffe. Givetvis en dusch. Men här sitter jag i min morgonrock å tänker dricka en kopp kaffe. Och nej, jag har inte vart ut. Anledning? Kroppen så klart! Jag vill en sak, min kropp en annan och det är en pågående kamp.
Frågan är om jag så låta kroppen vinna? Problemet är att jag inte tror min kropp ger upp så lätt... Men, om jag kompromissar idag då? Går en promenad nu på f.m å så far jag ut på en joggingrunda ikväll? Rätt smart ändå! Enda tråkiga är väl att molnen hänger tungt å regnet nalkas. Men jag är ju då inte gjord av socker!

Tjingeling!

Det närmar sig!

Det är f.m å jag sitter själv i vardagsrummet. Inget ljud, ingen annan vaken. Tyst och skönt är det. Jag har börjat så smått att jogga. Det trodde ni inte va? Rätt stolt över mig själv är jag! Tanken är att bli så pass bra i kroppen att jag kan börja träna lite grann. Jag tror, hoppas, att jogga är rätta metoden för min kropp att stärkas.
Precis just nu känns det som att livet ler mot mig. Allt känns rätt. Saknar inget och tycker inte mig behöva mer än vad jag har. Jag tror, att när man når den punkten i sitt liv, då är man som mest lycklig. Som mest harmonisk och som mest balanserad. Allt som vi köper, bygger, rättar till framöver är en bonus. För min del i alla fall.
Mycket har hänt sista tiden, men tyvärr är det sådant jag inte vill skriva här. Tänker kanske berätta nån gång, men då vill jag ha en persons samtycke för det. I övrigt väntar jag. På semester! Haha! Men det är ett tag  kvar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men så här ser det ut: denna vecka jobbar jag helgen med start fredag e.m. Nästa vecka jobbar jag helgen med start fredag morgon. (ledig övriga dagar) De två följande veckorna på det är jag ledig sammanlagt 4 dagar.. Men efter dem pressade veckorna kommer jag ha 4 veckors semester!
Vad jag ska göra på dem veckorna? Njuta! Inget planerat och inga måsten. Precis som det ska vara.

Nu ska jag sluta skriva om en massa strunt å väcka min tös. Tycker det är bra om hon kan stiga upp före lunch även om hon har sommarlov.

Tjingeling

Roligt att få vara en förebild!

Som de flesta vet har jag en sjukdom eller ett syndrom för att vara exakt, som heter fibromyalgi. Ett syndrom som innebär, i korta ordalag, extrem trötthet å värk i hela kroppen (mer eller mindre). Tyvärr har det blivit allt för vanligt att man får denna diagnos då den är svår att påvisa kliniskt. Många unga människor använder den för att helt enkelt komma undan. Framförallt då det kommer till jobb. Nu menar jag inte att alla gör det å jag menar inte heller att alla har det likadant. Men tyvärr har det blivit alldeles för vanligt.
Så när jag på en fest halkar in på ett samtal om just detta å dessutom får veta att jag är en förebild, då blev jag glad men samtidigt ledsen.
Jag är en av dem som vägrar låta detta syndrom få övertaget. Jag klarar av det mesta, jobb, familj, hem å hund. Tyvärr får jag då ofta tacka nej till många roliga å sociala sammankomster. På jobbet har jag valt att gå ner i tid, till 85 %. Skulle jag inte göra det skulle något annat bli lidande.
Men det kräver en stark vilja å en oerhörd fokus för att orka.
Många som har den här diagnosen kanske inte har samma styrka, samma sociala nätverk å samma envisa vilja. Dem är det synd om. Det är ledsamt att det har gått så långt att omgivningen tänker att det är något man "skyller på". Ärligt talat tror jag inte det är så många som vill leva på så lite pengar som sjukskrivning ger. Eller att bara jobba en liten procent. Å tyvärr finns det även dem som säger att de har detta syndrom å eg är helt friska. För att ha  nåt att skylla på.
Så jo. Jag blev glad över att jag fick höra att jag är en förebild. Eller kanske är jag snarare en envis människa som troligtvis kommer ta knäcken på mig själv. Nåja. Vilket som enligt omgivningen. Och ledsen över att fibromyalgi fortfarande inte tas på allvar.

Just precis nu smärtar min rygg. Det strålar ut i armarna å det spränger i en del av mina fingrar. Fötterna känns ömma å när jag går känns det som kullerstenar som trycker upp i fotsulorna. Jag har så kallat senadrag titt som tätt i en eller flera av tårna. Någon gång blir det även i fingrarna. Kraften i mina händer är minimal å jag klara inte att exempelvis skära upp kött. Eller öppna burkar... Om ett par timmar kanske jag inte har nå ont. Eller så har det bara förflyttat sig till andra delar. Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig. Jag vill uppmärksamma. Det här är inte nåt jag vill leva med. Hoppas ni förstår det å inte tror att jag skyller ifrån eller söker sympati.

Jag önskar ingen annan det här. Det är frustrerande, jobbigt å ledsamt. Tur jag är en förebild.

Mycket jag vill!

Färga håret.
Plantera lite blommor.
Göra gräsmatta.
Köpa nya arbetsskor.
Köpa nya jogging/gåskor.
Lite nya kläder vore fint.
Stolsdynor till stolarna ute vill jag åxå ha.
Målarfärg.
Möbler till altanen uppe.
Vaxa mina ben.
Färga fransar å bryn.
Prova brun utan sol.
Klippa mig.
Göra klart altanen uppe. Ett staket.
Fixa till köket.
Rensa.
Fixa till övervåningen å lilla toan.

Ja.. Bara å sätta igång då va? :-)