Det här med plattsättning var ju enkelt...

Skottade ju ut det där stenmjölet som jag skrev om i förra inlägget. Stenmjöl = typ sand. Tog en välbehövlig paus, Niclas kom hem, jag for och handla inför våran fiskehelg med barnen och kom hem. Åt middag och så tyckte väl min andra hälft att det här med att lägga plattorna var ju kanske en bra idé?

Jajamen! Ut och sätta igång. Vi hade lagt 3 med mycket möda och en jävla massa besvär. Vi lade en till och kom på att vi måste börja åt andra hållet också. Sagt och gjort. Eller gjort och gjort vet jag väl inte... Efter massa svordomar, suckar, några tjäcka hejarop från mig och ett jävlar anamma så hade vi då lagt typ... hm... kanske 10 plattor? Av 105. Det här var då ca 2 timmar efter start och gjort om 2 gånger. Vet ni vad vi gjorde? Då min älskade kom på hur vi bör göra, och ska göra då gav vi upp. En platta ligger på plats och risken att den åker upp igen för att börja om igen, är stor.

Så. Ni som ska anlägga en uteplats eller liknande med marksten - anlita en professionell markstensläggare!

Stenmjölet utskottat

Nu ska jag bara komma på hur jag ska få det här så rakt som möjligt...Hm... det är inte lätt att vara bara en vid det här tillfället. Men skam den som ger sig! Kanske fixar jag det.

En mycket tråkig dag!

Vilken kontrast denna dag har i jämförelse med den andra dagarna på semestern. Hittills ha den bestått i att vänta och vänta och vänta... På stenmjölet förstås. Ofanligt trist. Och ingen har kommit för att hålla mig sällskap och ingen vill komma och dricka kaffe. För tyvärr är det ju så att detta är en mycket varm dag med strålande sol och då vill de flesta vara på stranden. Ganska förståeligt.

Jag hoppas innerligt att de kommer snart. Ärligt talat är jag så less att jag snart ger blanka fan i om de kommer eller inte!

Trött, irriterad och rastlös! Tur vi ska ha en härlig semesterhelg åtminstone.

I väntans tider...

Va det är jobbigt att vänta! Men SUCK! Ni trodde jag mena att jag är gravid nu va? Men det är jag inte.

Jag väntar på att stenmjölet till plattsättningen ska komma så jag får börja skotta ut det och, åtminstone försöka, räta till det för att sedan kunna sätta plattorna. Blir mycket intressant det hära!

Min tanke är att göra så mycket som möjligt nu då Niclas jobbar. Tycker inte att han ska behöva arbeta då han kommer hem. Inte är det roligt för han att pendla varje dag, ca 11 mil enkelväg.

Nä. Nu är det ByggareAnna som ska fixa. Jajamen! (men lite hjälp utifrån måste jag nog ta, men det behöver ni ju inte veta...)

Husfixet för i år

I år så bestämde vi oss för att göra klart både det ena och det andra. Som att planera ut gården, bygga tak upp på taket (haha.. det där låter ju inte friskt, ska berätta sen), riva altan och sätta plattor, ta bort buskar.. Med andra ord, en jävla massa!

Det första som hände var att vi rev altanen och det var ett slitgöra Niclas med äldsta sonen Sebbe tog hand om. Högen av brädor är nu förflyttad till en "bakre del" av gården. Dessa ska vi tydligen återanvända.. Vill inte jag. Nåja. Det blir säkert bra det. Sedan beställde jag 5 ton bärlager som tippades framme vid bron och sen har hela familjen hjälpts åt att gräva till, skotta dit och plana ut bärlagret. Nu ser det ut så här:

'

Och bara för att få ett hum om hur det såg ut innan så hittade jag nån stackars bild som ni kan kika på. Nu låg och satt ju barn inte på den för jämnan, men det kanske ni förstår.

Det här är plattorna vi ska lägga och det blir förhoppningvis med start typ torsdag. Imorgon kommer då stenmjölet. 1,5 ton, hemkört och tippat på vårat vibbrade bärlager. Förhoppningsvis.

Vi har även planerat ut gården. På det här kortet ser ni även de stackars brädorna som en gång i tiden var våran altan. Det här delen av gården har varit hemsk! Full av sten, gammal asfalt, en drös ogräs. Det går inte med ord att beskriva om man inte sett det förr. Nu ligger här ett ordentligt täcklager.

Det här är taget vid infarten. Här har det vart nån buske, en tredelad stubbe med rejäla rötter och en mindre rönn. Allt borta och ett fint täcklager.

Andra sidan av infarten. Mitt emot stolpen, framför sleepersen har det varit två busker som en gång i tiden vara rönnar. Dem är borta. Precis mitt framför där jag stod var det en stooor nyponrosbuske som såg ut som "hej-kom-och-hjälp-mig". Det gjorde vi. Den är död och begraven.

Här, längst in mot uthuset har det stått en gammal bil. En skrotbil. Den är numer krossad och omvandlad till bra material hos Kuusakoski.

På det här taket, som är taket till vårat vardagsrum, här ska det bli ett soldäck, alltså en altan. Tror det kommer bli sååå bra! Där ska vi sen kunna sitta och njuta. Det man skymtar där är ett nygjort tak. Det har Niclas gjort nästan själv.

Och så här ser det då ut framifrån, uppe på taket. Den där luckan har han också gjort. Ser då betydligt mycket finare ut än med ett jävla fönster...

Så. Ett nytt tak på taket var det ja.

Allt det här jag har skrivit om, har vi gjort i år under vår och sommar. Det som ska göra här framöver är altan på taket, plattsättningen, gräva ner sleepers, ut med jord över hela gården (kanske sätta gräs innan sommaren är över), bygga igen under bron (snygga till), bygga en ny trapp till bron, en massa nytt grus till infarten. Och där tror jag vi är nöjda. Möjligtvis att jag fixar till en del av våra fönster innan höst och vinter kommer.

Kommer fortsättningsvis att uppdatera läget lite då och då.

Är det bra jag eller?

Verkar som att jag är en av få som inte far å lägger mig i solen, på stranden eller nåt sånt... Semester och allt. Ska jag berätta varför? Har inte ro i kroppen att fara iväg nånstans och det är fruktat trist att göra det själv!

Men jag tar det ändå lugnt. Meningen är ju att jag ska ha det skönt under min semester, vila upp mig och veta att jag har energin till att orka jobba heltid sen. Jag är positiv. Klart som fan att det ska gå bra!

Och så bara en liten parantes så här.. Jag har idag beställt hem stenmjöl för plattsättningen. Kommer imorgon ! yey! Jag hoppas verkligen att vi bli klara med detta så snart som möjligt. Efter det tänker jag överraska min karl. Med vad kan jag av förklariga själ inte skriva här.

En underbar dag med en kär vän

Efter två år och efter drygt ett år av tystnad bestämde jag mig. Skickade ett sms, frågade henne vilka dagar hon var ledig och bestämde att "på måndag kommer jag och hälsar på, om du vill?"

Och idag for jag. Det är inte långt. Men vägen mellan tanke och handling har varit extremt lång.

Satte mig i bilen vid lunchtid och solen strålade ute. På med solglasögon, ner med lite fönster (har ju så gammal bil att det är min AC), hunden i baksätet, tennisdojorna medpackade (berättar sen varför) och ur högtalarna dunkar gammal hederlig hårdrock.

Kom till korsningen och och upptäckte att de stängt av och håller på en massa. Begrep inte varför men tydligen är det nåt som stått i brand.. Nåja. Jag har ju vart borta ändå så.

Styrde kosan mot affären, köpte med mig en butterkaka och påbörjade min färd.

Vägen ringlar sig genom små pittoreska byar, genom skog, förbi åkrar och över små bäckar och åar. Genom ett samhälle och sedan ut någonstans jag aldrig tidigare varit. Lite spännande med tanke på att jag har uselt lokalsinne.

Svängde vänster in på en väg som strax gick över till en grusväg. Körde en stund och fick känslan av det inte stämde riktigt. Ringde min vän, men visst var jag rätt. Hade bara tagit en mer "grusig" väg.

Efter ett tag dök det upp lite röda hus, mobilen ringde och där stod hon. Min vän sedan 21 år tillbaka. Min barndomskompis.

Hoppade ut ur bilen och när hon kramade mig upptäckte jag att jag kände mig lite nervös. Pirrig och skakade nästan i kroppen.

Omgivningen var helt makalös! Berg överallt, vida grönskande ängar med massor av vilt växande blommor i alla de färger. Höga tallar, buskiga träd, ormbunkar och en porlande bäck. En grusväg så smal att endast en bil får plats.

Deras hus, ett fantastiskt hus byggt på tidigt 1900-tal, stora ängar, stora hagar med två fina hästar, en boda, en gammal traktor och längre ner skymtade en sjö. Solens strålar gnistrade på sjöns yta. Lugnt, tyst, stilla men ändå så fullt av liv.

Stolt visade hon mig deras lilla, men välbyggda stall där hästarna kan komma och gå som de vill in i sina stora boxar. Hon visade ett litet potatisland, jordgubbsland, buskar med vinbär och hallon i mängder och en liten "rundel" full av planterade örter och kryddväxter. Och så en plantering med blommor som hundarna tydligen hade som favoritplats för urinering...

Och som vi surrade! Hela dagen lång har vi surrat, druckit kaffe, ätit lite, druckit mera kaffe, ätit bulla, druckit cola.. Hälsat på hästarna och surrat ännu mer. Det finns otroligt mycket att prata om när man inte träffats på två år...

Sedan var det detta med tennisdojorna.. Minns ni dem i början av inlägget? Jo. Jag och min kära vän har förr i tiden gått långa och många promenader med hundarna. Nån mil eller så åt gången. Det var ett av våra nöjen. Jag tog med mig skorna, utan att eg. reflektera varför jag skulle ha med dem. De bara följde med. Tänk vad minnet kan göra med en, fast man inte är medveten om det?

En promenad på ca 1 och 1/2 timma blev det. Så otroligt skönt. Vilken underbar natur. Och vilken fantastiskt dag jag har haft med min kära vän.

Det här med att tala är silver, tiga är guld

Får höra både de ena och det andra. Den ena historien värre än den andra och den personen har gjort si, för att den andra där borta har gjort så. Skvaller. Jag skriver här om rent skvaller. Dock anser jag att det finns skvaller och så finns det skvaller. Elakt förtal och idiotiska rykten är inget jag vill lyssna på. Vem som gick hem med vem den där fredagkvällen på puben.. DET vill jag veta! Lite smaskiga detaljer så där. Lite smått. Sen väljer jag förståss om jag berättar vidare för nån annan eller inte.

Jag väljer vad jag berättar och "för vidare". Tänker efter lite grand i och med att den som utsätts för dessa fina skvallerhistorier, kanske inte blir så lycklig. Oftast resulterar det i skrik och skrän och en drös tårar. Onödigt.

Ofta är jag den som hör. Inte berättar. Det innebär för min del att jag hamnar så där fint mitt emellan och vet varken ut eller in. Vad ska jag tycka? Kan jag säga det här utan att såra den där?Hur fungerar det egentligen?

Resultat? Tja. En del tar avstånd. Så där snyggt och är upptagen hela tiden, slutar höra av sig och till slut står man utan den där vännen man längtat efter. Bara på grund av att man då umgås med en annan person, som denna vän inte tycker om. Och så vidare.

Så. Tala är silver? Beror ju på. Kan ju vara lika med rost också. Ibland är det lika bra att hålla käft, bry sig om de sina och inget annat. Tiga är guld. Guld vet ni är inte heller alltid så bra. Finns ju sådant där kattguld som inte är värt ett skit! Ibland lyser kattguldet igenom kraftigt. Ibland kan det här med att tiga vara ett medhåll. Eller varför inte en avvaktan? Ett illmarigt spel för gallerian? "Du kan lita på mig. Jag säger inget" och tiger för att i nästa stund berätta allt för en tredje part. Kanske en osäkerhet. Inte våga stå för det man tycker och tänker eg. Valet man gör är upp till var och en. Silver eller guld. Vad tycker du?

Isterbandet har kommit till mig också

För ett litet tag sedan upptäckte jag att jag gått upp i vikt. Jihoo liksom! Allvar. Det är skitskoj att jag gått upp lite i vikt med tanke på min magra lekamen. Men dryga 4 kg på nån vecka??

Tar mig på buken, gungar lite med det "band" som sitter där, annars kallat för "isterbandet". Tydligen, har jag fått veta, är det nåt man får med åldern. Vadå ålder? Jag är ju för tusan bara 23!

Karln min tar på magen min, skrattar lite gott med glimten i ögat och tycker det är så gulligt. Nu både fiser och rapar jag + att magen putar som en mindre form av ölmage. Hans egna lilla långtradarchaffis. Gulligt.

En påse chips och en liter coca cola senare

Enda sättet att tillbringa en "dagen-efter-dag". I soffan, med dator, med tv och så givetvis cola och chips, eller ostkrokar. Mmmm. Inte illa. Inte för att jag mår bättre av det, men det är en bra anledning till att svulla ordentligt!

Historien om de försvunna nycklarna

Det var en gång en mycket jäktad och nästan väldigt stressad kvinna vid namn Anna. Denna kvinna skulle fixa och dona inför en liten tripp där Midsommar skulle firas. Anna vaknade lite senare på Midsommaraftons morgon och startade med att fundera på var allt var. Maten var i stort klart, bara en röra och en sallad skulle göras. Klart på en nafs! Kvinnan Anna sprang vidare mellan alla uppdrag som bestod i att packa, göra sig själv midsommarfin, hennes -åriga dotter fin, packa in i bilen och samordna med det mesta.

Mitt i det lilla smått kaotiska fixandet så kom hon på att flickans bilkudde var i den andra bilen. Så Anna ilade ut till bilen, låste upp, tog ut bilkudden, låste. Ilade vidare till andra bilen, slängde in bilkudden och fortsatte sedan med alla de göromål som var kvar.

Utan en tanke på vad som egentligen hände passade Anna på att ta ut soporna, diska undan och slänga lite tvätt, samt gick ut med packningen i bilen. Mitt i allt så säger hennes sambo, Niclas att vi behöver lämna en husnyckel så att hans tonårspojkar kan låsa efter sig när de far. Inga problem säger Anna och tycker att de kan ju ta hennes husnyckel. Anna tar tag i hennes väska, efter en snabbkoll på bordet och hallbyrån, för att ta fram nyckeln. Men vad är det här?? Ingen nyckel??

Den följande timmen letades bil+ husnyckel i sinne! Anna blev frustrerad, irriterad och nästintill gråtfärdig. För varför ska sådant här hända precis då man är på väg? Så typiskt! Alla letade överallt: kök, hall, sovrum, bil, ute på gården... Ja precis överallt! Till och med så tittades det i soptunnorna för att se om nyckeln följt med... Men inte det. Till slut så bestämde kvinnan Anna och hennes sambo Niclas för att strunta i det, ge den andra husnyckeln till pojkarna och fortsätta letandet dagen efter.

Dagen efter kom och Anna hade knappt slutat tänka på detta mystiska försvinnandet av nycklar. Mitt i allt kom hon på att tvätten! Ja! Där hade de ju inte tittat. Efter en ordentlig genomgång så var nycklarna fortfarande borta...

Anna och Niclas var fundersamma. Och med en liten stackars tanke gnagande i bakhuvudet bestämde sig Anna för att kolla soptunnan igen. Lyfta på en massa påsar, la ner igen.. lyfte och tittade. Plötsligt såg Anna nåt som blänkte till och se där! Där, mitt i allt, var ju nycklarna! Tänk. Glädjen var så stor att Anna ännu, två timmar senare, ler dumt där hon sitter i soffan.

Kan inte låta bli!

Jag har haft två bloggar tidigare. Båda borta. Tydligen kan jag inte låta bli att blogga, så jag startar upp en ny. En enkel blogg som kommer att innehålla både det ena och det andra och du som läsare bestämmer själv om du vill läsa. Alla har vi ett val och valet är ditt.